Nämn inte 20 år av svenskt terrorkrig

Efter 9/11 kan ingen lita på USA som världspolis

Rök väller ut från ett av World trade centers två torn samtidigt som det andra just träffas av flygplanet.

”I dag är vi alla amerikaner”, det var förstasidesrubriken på Le Monde den 12 september 2001, dagen efter de ohyggliga terrorattentaten mot USA. Formuleringen, citerad över världen, ville sammanfatta solidaritet och medkänsla med de tretusen offren och deras anhöriga.

De söndertrasade tvillingtornen i New York konstruerades av arkitekten Minoru Yamasaki. Han betraktade byggnaderna som symboler för fred och öppenhet. Tornens perspektiv skulle vara globala och påminna om minareten i Mecka.

För de nitton självmordsbombarna och deras uppdragsgivare i terrornätverket al-Qaida representerade tornen och Pentagon den västerländska makten, den politiska, ekonomiska och militära. Det ogudaktiga.

Den 11 september 2001 visste inte Västvärlden särskilt mycket om al-Qaida, den globala terrorrörelse som Usama bin Ladin lät bygga i Pakistan, Afghanistan och andra länder.

Ahmed Rashids epokgörande bok om talibanerna hade just kommit ut men få förstod hoten han berättade om: Förestående blodiga terrorattentat, ovärderliga kulturskatter som likt Buddhastatyerna i Bamiyan skulle läggas i ruiner, förbud mot konst och musik, installation av förtryckande patriarkala system. En lagstiftning underställd religiösa fördomar. Allt i Guds namn.

Han sa också till omvärlden: Antingen är ni med oss eller så är ni med terroristerna. Också Bush åberopade Gud.

Någon vecka efter massmorden i USA krävde George W Bush hämnd på terroristerna; de skulle drivas ut ur sina läger och hålor i Afghanistan. Han sa också till omvärlden: Antingen är ni med oss eller så är ni med terroristerna. Också Bush åberopade Gud. Krig mot terrorism och terrorister.

”Dessa satans mördare”, sa Göran Persson om talibanerna. Han citerade en klassisk Olof Palme-formulering. Persson bekämpade annars alltid Palmes internationalism.

FN godkände så småningom de amerikanska bombattackerna och vedergällningarna. Efter några månader var fienden bortdriven från Afghanistan. Kriget kunde ha avslutats då men USA:s nykonservativa ledare hade andra ambitioner; de skulle bygga en ny stat i Afghanistan och förvandla hela Stormellanöstern.

Rättssystemet sattes ur spel; politiska fångar fördes utan rättegång till läger som Guantánamo eller Abu Ghraib.

Militärmakt var inte nog. Liberala och demokratiska traditioner ersattes av Patriot Act, en samling lagar med in i detalj utstuderade övervakningsprogram. Individuella fri- och rättigheter inskränktes över hela västvärlden. Rättssystemet sattes ur spel; politiska fångar fördes utan rättegång till läger som Guantánamo eller Abu Ghraib. Brutala tortyrmetoder och förnedring av misstänkta systematiserades. Vi måste arbeta på ”the dark side”, som vicepresident Dick Cheney uttryckte det.

Amerikanska soldater går ombord på ett flygplan efter att ha attackerat mål i Afghanistan i oktober 2001.

Moshin Hamid berättar i sin roman Den ovillige fundamentalisten om detta nya, auktoritära och krigsberedda USA. Huvudpersonen Changez är en ung, extremt framgångsrik man från Pakistan, utbildad på Princeton, Wall Street-mäklare och en självklar del av USA-eliten. Efter den 11 september förändras omvärldens bild av honom; han betraktas som en samhällsfara: Född i Pakistan och muslim. Därmed misstänkt terrorist. I en lång tät monolog skildrar Changez hur hans amerikanska dröm därmed krossas. Hans fundamentalistiska tro på den globala kapitalismen övergår till lika reservationslös islamistisk övertygelse. Wall Street-mannen och islamisten är på en gång utbytbara och sammanflätade.

Medan lågorna slog upp från det norra tornet tog fotografen Richard Drew bilden: The Falling man. En ung gestalt gjorde sitt livs sista val; han kastade sig ut ur skyskrapan, mot döden.

Kriget i Afghanistan utsträcktes 2003 till anfall på och ockupation av Irak. Dess sekuläre diktator Saddam Hussein kallades de fundamentalistiska al-Qaidas beskyddare. Dessutom påstod USA att Irak hade kärnvapen. Bush ställde på nytt frågan till omvärlden: Är ni med oss eller är ni för terroristerna?

Göran Persson ställde sig 2001 nära den politiska högern och militären: Sänd trupper till Afghanistan. Utrikesminister Anna Lindh accepterade USA:s hämndattack men motsatte sig svensk militär inblandning. Hon rekommenderade civila hjälpinsatser, så väl förberedd genom Afghanistankommitténs långvariga arbete, men pressades av den militärpolitiska alliansen att ge upp.

I en helt färsk doktorsavhandling analyserar Lars Wikman den svenska Afghanistanpolitiken. Don’t Mention the War, är den precisa och sammanfattande titeln. Militärapparaten förbereder den svenska krigsinsatsen. FN används som en cover up för Sveriges Nato-underordning. Utredningar och propositioner utelämnar i stort sett alla uppgifter om underrättelseverksamheten, beslutssystemet, sambandsofficerare i Nato-kvarter, militäroperationerna och dess syfte: ”Nämn inte kriget.”

Den stora tragedin den 11 september innesluter ett litet, nationellt nederlag. Från den dagen ger Sverige upp sina utrikespolitiska principer. Nationen blir krigförande. En del i den amerikanska militära maktstrategin, kallad Enduring Freedom, Varaktig fred.

Persson bekände sin atlantiska tillgivenhet under en sen augustikväll 2002 på Harpsund. Vi som lyssnade var en handfull journalister.

Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson besöker New York och skriver på ”Wall of remembrance” i december 2001.

Några dagar senare var jag på en trädgårdsfest i Vaxholm; där var också Anna Lindh. Vi talades ofta vid. Medan vi plockade äpplen berättade jag om Göran Perssons lojaliteter. Några dagar senare ryckte Anna Lindh åt sig initiativet och sa nej till svenskt militär inblandning i det kriget. Troligen sista segern för en oberoende svensk utrikespolitik.

Populism och plutokrati har grävt sig fram till politikens centrum. USA:s optimistiskt entusiastiska självbild flagnar.

Under de tjugo år som följt på ”kriget mot terrorismen” har hundratusentals dött, miljontals barn svultit, terrorn har blivit alltmer omfattande och oändliga skaror flyktingar har drivits iväg från Afghanistan, Syrien, Libyen och Irak.

Den amerikanska demokratin har sargats svårt och den något naiva tilltron till USA som världspolis är på väg att upphöra. Rader av krigskritiska filmer och TV-serier underminerar Imperiets traditionellt starka soft power.

Den djupa finanskrisen 2008 har tunnat ut föreställningen om USA som det liberalkapitalistiska och demokratiska föregångslandet. Populism och plutokrati har grävt sig fram till politikens centrum. USA:s optimistiskt entusiastiska självbild flagnar.

Donald Trump valdes till president efter att ha kallat USA ”en förlorare”.

När Trump lät skriva under det fördrag som bekräftade nederlaget mot talibanerna, och därmed också mot terrorism, tilläts inte Afghanistans korrupte och USA-utbildade president Ashraf Ghani vara med. ”Talibanerna har vunnit”, sa han och flydde landet. Första etappen skedde på cykel.

Afghanistan sörjer minnet av den kvarts miljon som dödats de senaste tjugo åren. Fattiga medborgare känner säkert skräck både över det kommande Taliban-styret och över den omvärld som hotar dra in biståndsverksamhet. Ännu några miljoner kommer att tvingas på flykt. I västvärlden är de inte välkomna.

När Göran Persson höll minnestal över terroroffren 2001 formulerade han sig ödesdigert:

”Om demokratin inte förmår sätta stopp för terrorismen, så förmår terrorismen sätta stopp för demokratin.”

Vi lever i en tid då utgången av denna maktkamp inte är given.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.