Ta ansvar för skitsnacket, poddare
Jack Hildén om podcasten – mellan privat och offentligt
Det verkar som att folk med poddar aldrig riktigt tror att någon lyssnar. I alla fall inte tillräckligt engagerat för att ta podden på allvar. Därför, antar jag, uppstår sådan förvirring när lyssnare faktiskt reagerar. Som om någon öppnat dörren till studion och frågat vad de egentligen sysslar med. De tre snubbarna i The usual suspects blinkar yrvaket för att de trodde sig sitta ensamma på sin nyliberala efterfest.
Detta är såklart oerhört motsägelsefullt, eftersom det ligger något anspråksfullt i att driva en podcast. Åtminstone den sorten som till exempel The usual suspects och En varg söker sin pod är, det vill säga offentliga personer uttalar sig om aktuella ämnen. Det går inte att komma ifrån att det är ett statement om att folket förtjänar att höra ens åsikter.
Roland Paulsen hörde i den liberala The usual suspects, med Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt och Mattias Svensson, hur de bland annat kommenterade en kvinnas utseende på ett nedlåtande sätt. Norberg erkänner att det ”låter grovt om man inte hör sammanhanget”, och lägger sedan in ett stolt konstaterande om att ”Vi är uppe i cirka 24 timmars fritt samtal nu”. Wow, grattis.
Undertexten lyder ungefär: Vadå, saker händer när man uppfylls av ett så härligt tugg. När vi kommer in i ett skönt flow med humoristiska (och samtidigt smarta!) anekdoter kan vi helt enkelt inte stoppas! Här växlar vi mellan högt och lågt och det är just vad som utmärker vår opolerade kemi!
Det ligger ju något i det, som är en del av poddens charm, att vem som helst får tala fritt och bre ut sig. Det märkliga är den totala motviljan till allt som har med ansvar att göra, eftersom det bara är en podd. Höga anspråk är fint, men då måste bedömningen kunna ske på de premisserna.
Birgitta Ohlssons bok om duktiga flickor kritiserades i Liv Strömquists och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis En varg söker sin pod. En debatt följde på Expressens kultursida.
Be inte andra feminister att hålla käften, är Ohlssons argument.
”Vi är inte politiker”, svarar Strömquist.
Jag tvivlar inte på att Liv Strömquist kan erkänna sin maktposition, därför blir jag förvånad att hon här så tydligt inte gör det. Hon skriver att det är politikernas ansvar att kunna identifiera humor och satir, och att inte likt Trump reagera med att vilja släcka fria medier.
Rimligt, men inte lika rimligt att legitimera sig själv med att En varg söker sin pod är ett ”intimt samtal mellan vänner”. Det är det ju inte. Det är en podcast med väldigt stor lyssnarskara. Många har nog intima samtal med vänner utan att spela in det med spons från Expressen.
Poddar analyseras sällan på djupet, trots att många använder dem som substitut för böcker, tidningar, dokumentärfilmer. De är på sätt och vis oantastbara, på grund av den spontana utformningen. Det borde vara en börda. I slutändan blir det som att de underkänner sin genre.
För min del får alla Norbergs tugga hur mycket de vill, och taket bör vara högt. Men ni är inte ensamma, och ni vet om det.
