Att försöka tysta SD är fel väg framåt

Akademikernas upprop mot partistrategens föreläsning var oklokt och kontraproduktivt

Trots upprop och protester föreläste SD:s partistrateg Richard Jomshof på Göteborgs universitet i torsdags.

Vem tillhör universiteten? Stor fråga, med ett ganska självklart svar kan man tycka, men den senaste veckans debatt kring Richard Jomshofs besök på Göteborgs universitet visar att saken kanske inte är så enkel ändå. Några hundra akademiker och studenter, verksamma vid olika lärosäten, undertecknade ett upprop där de protesterade emot arrangemanget. Motreaktionerna dröjde inte.

Att Jomshofs framträdande ingick i en serie där samtliga riksdagspartier var inbjudna för att tala om sin mediestrategi spelade ingen roll för undertecknarna. Sverigedemokraterna är ”fortfarande inte ett vanligt parti”, förklarade litteraturvetaren Åsa Arping i ett inlägg i Göteborgs-Posten (5 december). Deras politik ”går emot mänskliga rättigheter och människors lika värde”, hävdade tvåhundrafem forskare i en uppföljande artikel på DN-debatt (8 december).


Frågan om SD:s ideologiska status har dragits så många varv att den börjar kännas meningslös. Och ändå är det den allt kokar ner till. SD är rasister för att de talar om ”nedärvd essens” i sitt principprogram brukar det sägas. Som Platon, Aristoteles och en hel del andra sedan dess, tänker jag.

Det bästa sättet att tackla dåligt tänkande och oönskade åsikter är sällan att förbjuda dem

Annars tog ju partiet nyss bort den där passagen – är allt bra då? Nej, för, som det står i uppropet (i min översättning från engelskan), ”deras politik fortsätter att bära på en tydligt rasistisk ideologi, även om den är dold under en vagare vokabulär”. Där hör ni, SD: det kvittar hur ni formulerar om era program och förändrar er politik – ni kommer ändå alltid att vara rasister! Nedärvd essens kallas det.

Man skulle också kunna närma sig saken från andra hållet: vi lever i ett samhälle som dessvärre är fullt av rasism. Den tar sig uttryck i hur städerna byggs, var människor bor, hur man tar sig in på arbetsmarknaden, vilka skolor folk placerar sina barn i, och så vidare. Är det inte, i det perspektivet, att göra det lite enkelt för sig att lämpa över hela problemet på ett parti? Ja, de är emot invandring, men är det inte den politiken hela EU står för?


Så vad är det vi ska stänga ute från universiteten? Och framför allt: vad är det för något där inne som ska skyddas? Forskningens frihet, svarar undertecknarna bland annat. Och det är lätt att instämma i att den blir alltmer begränsad.

Ska man kort förklara varför så är mitt svar new public management: ekonomisk detaljstyrning, ständiga utvärderingar, skärpta examinationskrav, implementerandet av nya riktlinjer, uppdaterade styrdokument och förpappring in absurdum.

Men det är alltså inte det som bekymrar forskarna i DN. Ur deras perspektiv är det SD:s ”hatideologier” som är problemet. Mycket mer precis än så blir inte kritiken. Det talas om rätten att bära slöja och grupper vars rättigheter är hotade. Och visst, jag ställer mig gärna på deras sida. Men på vilket sätt är den problematiken specifik för universitetet? Och är det inte att tillskriva SD lite för stor makt att säga att de därmed inskränker den akademiska friheten?

Man kan naturligtvis invända att det är dit vi är på väg. Om en mandatperiod eller två har vi kanske en sverigedemokratisk utbildningsminister. Att det vore dåligt för genusvetenskapen och humaniora i allmänhet är ingen vild gissning. Vad ska man göra åt det, om man nu ogillar den utvecklingen?

Tja, säg det. Man kan verka politiskt. Man kan debattera. Man kan gräva där man står. Men ett upprop från några hundra humanister och samhällsvetare mot Jomshofs Göteborgsbesök är nog bland det mest kontraproduktiva jag kan tänka mig.


Redan 2001 varnade den amerikanska feministen Wendy Brown (i volymen Att vinna framtiden åter) för en växande moralistisk tendens inom den akademiska vänstern.

Denna tendens yttrar sig bland annat i ett utsuddande av gränsen mellan teori och politik, en benägenhet att tillskriva ”subjektspositioner” en överdriven betydelse, ett fokus på symbolfrågor och en övertygelse om att själv stå för det moraliskt goda.

Men framför allt menade hon att moralismen drivs ”av en outtalad antidemokratisk grundtanke: den vill inte tala eller argumentera utan söker snarare, genom förbud och förebråelser, förhindra varje samtal”. Är det inte exakt detta vi ser i uppropet mot Jomshof?

Arping förnekar det: ”Syftet var heller inte att ’tysta’ och ’förbjuda’, utan att markera. Vi ser vad som pågår. Vi sätter en gräns.” Jag slås av hur mycket formuleringen ekar av det som brukar komma från den motsatta sidan: ”markeringar” mot misshagliga vänsterskribenter eller flyktingvänliga politiker. Vi ser vad som pågår. Vi sätter en gräns.

Nej, jag menar inte att båda sidor är lika goda kålsupare. Men händelsen illustrerar hur långt polariseringen av samhällsdebatten har gått. Att som forskare eller universitetslärare börja behandla partipolitik som en relevant faktor inom den egna domänen är i det läget, menar jag, ytterst oklokt.


I stället för att fastna i fallet Jomshof kan man lyfta frågan till en annan nivå. Det arbetar cirka 76 000 personer vid landets alla universitet och högskolor. Med ett väljarstöd på 22 procent så kan man anta att uppemot 15 000 av dem sympatiserar med SD. Får de det? Ska man i framtiden fråga ut folk om deras partisympatier vid anställningsintervjuerna?

Jag menar att saken är rätt enkel: svenska universitet är skattefinansierade och följaktligen till för alla som kvalificerar sig. Yttrandefriheten har sina juridiska begränsningar (hot, förtal och hets mot folkgrupp till exempel), men inom de ramarna bör den akademiska frihet som återstår användas till ett så öppet, mångsidigt, tolerant, kritiskt och lyhört tänkande och samtalande som möjligt.

Det bästa sättet att tackla dåligt tänkande och oönskade åsikter är sällan att förbjuda dem.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.