Han gjorde litteratur av det omöjliga
Göran Sommardal om Imre Kertész (1929–2016)
Det kommer alltid att vara omöjligt att läsa skildringar, romaner, minnen från koncentrationslägren, dödsplatserna, Shoah. I en bemärkelse är det nästan lika omöjligt för läsaren att beskriva den erfarenhet som redovisas.
Och ändå, och just därför, måste jag läsa dem – och jag menar jag, inte vi. Jag, ensam.
Det omöjliga försvinner inte. Inte i Wisław Kielars Anus mundi eller i Tadeusz Borowskis Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar, eller hos Primo Levi.
Hos den ungerske Nobelpristagaren Imre Kertész som gick bort i går, 86 år gammal, är det omöjliga både mer sakligt och mer litterärt. Kanske har det att göra med att han bara var 14 år när han deporterades till Auschwitz och senare Buchenwald.
I förordet till självbiografin Dossier K. skriver han att texten är resultatet av en ”djupintervju” (Kertész egna citationstecken).
Självbiografin är en roman, romanen är en självbiografi. För att kunna vara det ena behöver den vara det andra. För att kunna minnas måste man kunna berätta sig därifrån. Mannen utan öde är inte självbiografisk men den snuddar hela tiden vid författaren. I Kaddisch för ett ofött barn fortsätter den parallella rörelsen.
Författare som nästan skriver om sig själva är knappast originellt, men i Kertész fall är det den omöjliga erfarenheten av Auschwitz som återför romankonsten till sin födelseplats – biografin, dialogen – och samtidigt ”avslöjar” romanens ovillkorligt självbiografiska rötter.
En påminnelse om den ständiga överlappningen av liv och litteratur är Kertész ovana att citera sig själv. Mest i dagboksromanen Den sista tillflykten, men också i novellen Protokollet upptäcker Kertész en smula förvånat att det som utspelar sig mellan huvudpersonen och en tulltjänsteman, och som uppväcker minnen av ”stöveltramp, marschvisor, dörrklockors ringning i gryningstimman”, redan finns gestaltat i romanen Fiasko.
Det finns en särskild sorts omständlighet i Imre Kertész prosa som inte har att göra med att vara långdragen eller utdragen eller överhuvudtaget med att vara långsam. Det är snarare en sorts existentiell snabbhet, eller svindel, som liksom måste hållas på plats, och som blir det med hjälp av de vindlande meningarna, de långa styckena, och tankarnas omständliga, men exakta flykt, fram och tillbaka.
Det finns en motsvarande omständlighet hos Danilo Kis, också han uppvuxen i Ungern fastän författare på serbokroatiska. Skillnaden är att Kis skriver om de nazistiska folkmorden och judeutrotningen från den ännu icke inträffade sidan, som om det inte vore möjligt att närma sig det ofattbara annat än med blicken vänd mot det förgångna och ryggen mot den redan inträffade framtiden.
Kis skrev också om den kommunistiska arvedelen i En grav för Boris Davidovitj och De dödas encyklopedi.
Också hos Kertész är det denna litterära omständlighet som förmår omvandla den bräckliga erfarenheten till litteratur, både göra den vittnesgill och att uthärda den och i någon mening bli av med den: få den att hålla sig stilla bland bokstävlarna.
Att den platonska dialog han ser som det historiska startskottet för romanen är en uteslutande manlig historia är särskilt uppenbart hos Kertész. Jag citerar gärna Viktoria Jäderlings karaktäristik från hennes recension av Den stora tillflykten:
”aldrig någonsin är kvinnan en av de stora tänkande andarna, i Europa eller världen. Underligt. Den stora andens stora blinda fläck har formen av ett förintande ointresse, en totalvägran. Ett pekoral. Jag testar läsa texten som en etnolog: vilket besynnerligt mansexemplar från 1900-talet jag stött på! En dum fantasi, speciellt när jag vet att Kaddish för ett ofött barn skrevs på 1900-talet. Romanen som ropade Nej. Bönen som var en vägran att föda ett barn till skräckväldet, fadersväldet, till sig själv.”
