Hen avslöjar sanningen bakom Expressens klickjakt

Sade upp sig för att berätta allt – nu är romanen här

Nu när alla andra litteraturkritiker är fullt upptagna med att gräla om svenska romaner är jättejättejättebra eller enbart jättejättebra, kanske det kan vara skönt att en liten stund ägna en tanke åt en bok som inte alls är särskilt bra.

Tvärtom sätter den själva uselheten i högsätet.

För om Lydia Sandgren skrivit en mogen hyllning till den djupa humanistiska bildningen, framburen av en genuin värme för sina karaktärer, så har Sebastian Mattsson författat en bajsmacka om den totala fördumningen, uppfylld av ungefär lika mycket människokärlek som Alexander Bard.

Det är en kort liten historia om den bäste klickjägare som någonsin satt sin fot på en svensk kvällstidningsredaktion. 42-årige halvfyllot Kalle Westerståhl, mest känd som ”Kalle Klick”.

För att vara en roman som nästan uteslutande handlar om rubriksättning måste man säga att titeln är något av en katastrof. ”Balladen om Kalle Klick” skulle knappast ens godkännas som snapsvisa på Piratpartiets kräftskiva.

Desperat försöker jag dölja min förtjusning, eftersom det vore alldeles för pinsamt om jag gillade det här.


Den som ändå öppnar pärmarna belönas med en präktig moralkaka. Ett stycke nedtecknat rökruteskvaller från Journalisthögskolan. Nej, det är värre än så. Det är som en gästkolumn i Medierna i P1, fast på 200 sidor. Det är totalt navelskådande journalistgnäll helt befriat från all romantik kring vårt yrke.

Men … och det här är mitt problem … jag fnissar hela tiden mot min vilja. Desperat försöker jag dölja min förtjusning, eftersom det vore alldeles för pinsamt om jag gillade det här.

Boken är nämligen skriven av en före detta Expressen-journalist som efter åtta år hos konkurrenten bestämt sig för att dra ner byxorna på den minst lika pinsamma affärsmodell hans förre arbetsgivare klamrar sig fast vid – att till varje pris maximera antalet läsare för att sälja annonser.

Journalistkåren består av hycklare, lögnare och posörer. Och Kalle Klick får säga det eftersom han föraktar sig själv mest av alla.

Den genuint människohatande journalistspillran Kalle Klick som inte lämnat sin redaktionsstol på tio år är bäst på just det – att sätta vilseledande rubriker, skriva missvisande ingresser, rajta amerikanska nyheter och låtsas att de handlar om Sverige.


Han föraktar alla sina kolleger. De pretentiösa, Faulkner-läsande kulturjournalisterna (moi?), de småborgerliga världsförbättrarna, föredettingarna på resebilagan, de självupptagna reportageskrivarna som kallar sig ”murvlar” och tror att de får fram ”ett annat perspektiv” genom att skriva 20 000 tecken, de veliga cheferna som fått jobb över sin kompetens och döljer sin desperata jakt på annonsintäkter bakom inrepeterade fraser om publicistiskt ansvar. Sociala medier-redaktörerna som betalar för att synas på Facebook och fiskar efter hat-klick från rasister och homofober.

Journalistkåren består av hycklare, lögnare och posörer. Och Kalle Klick får säga det eftersom han föraktar sig själv mest av alla.


Om Sebastian Mattsson vågat göra honom till Sverigedemokrat hade han bäddat för en perfekt satir över vår tids alternativmedier. Men så farligt blir det aldrig. Handlingen är så lätt att sammanfatta att det är bäst att inte nämna den. Det skulle rasera Sebastian Mattsons och det lilla förlaget It-lits affärsmodell. Men jag kan väl ändå avslöja att Kalle Klick får vad han förtjänar. Och kanske segrar journalistiken till slut. På sitt pinsamma lilla vis.

Den klick-hets Sebastian Mattson skäms så mycket över har blivit på gränsen till meningslös.

Jag måste medge att det kliar i fingrarna.

Det vore extremt roligt att behandla den här boken som Expressen hanterat Åsa Linderborgs ”Året med 13 månader”, en annan färsk skildring av mediebranschens tillkortakommanden. Och med Karin Olsson-darrande underläpp påstått att ”Balladen om Kalle Klick” visar hur Expressen skadat förtroendet för publicistiken utan att med ett ord nämna alla andra som förlorat sig i samma datadrivna jakt på trafikmål.

Men i Aftonbladet ska ju sanningen fram. Och det här är tyvärr inte ett problem som enbart handlar om Expressen. Fråga alla moldaviska fake news-fabriker som just nu knåpar ihop ytterligare en josig rubrik om hur Hillary Clinton, Black lives matter och rymdvarelser försöker mörda oss.

Dessutom börjar frågan bli ointressant.

Den klick-hets Sebastian Mattson skäms så mycket över har blivit på gränsen till meningslös. De stora medierna har inte kunnat försörja sig på att maximera antalet läsare på länge. I dagens tidningsekonomi räcker det inte längre att vara störst, bäst och vackrast (som Aftonbladet). Vi behöver läsare som är beredda att betala för journalistik och ägare som inte tror att de ska bli rika som Elon Musk för att vi ska överleva. Hur det ska gå till är en annan femma.


Det sorgligaste med den här boken är att både Kalle och hans författare missar att de arbetat under en journalistisk guldålder. Ingen annan reportergeneration har haft så många läsare som Kalles Klicks. En guldålder som lustigt nog sammanföll med att inkomsterna försvann.

Kalle Klick tycker att hans ”du kan inte ana vad som hände sen”-rubriker är en stor konstform och jag är tillräckligt murvel-romantisk för att hålla med honom.

Sebastian Mattson föredrar numera romankonsten. Det kan nog bli bra. Humor är en extrem bristvara i svensk litteratur och han besitter precis lagom mycket för att bli en ny Fredrik Backman – den ende svenske författare som namecheckas i boken.

Men det privilegierade jobbet som kvällstidningsjournalist borde inte få unga, arga män att vilja författa romaner för att kunna säga sitt hjärtas mening. Det känns nästan som ett större problem än att någon då och då medvetet väljer en suddig bild till artikeln om ”tv-profilens” fyllebråk.

Sebastian Mattsson, författare och före detta reporter på Expressen.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.