”Kalifat” fegar ur – på grund av rent folkförakt

Det räckte inte med en fantastisk serie om mänskliga, levande, radikala muslimer

Av: Thomas Engström

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: SVT

Häromdagen i Indien dödades ett nyfött barn av vildhundar som tagit sig in på förlossningsavdelningen för att personalen slarvat med att stänga ett fönster. 

Vem ska man bli arg på nu då? 

Vem får man hata? 

Personalen är säkert sönderstressad, hundarna för ingen lätt tillvaro de heller. Samhället då? Eller våra förfäder, som la grunden till världens orättvisor? Gud, som inte ingrep?


Alldeles enkelt är det inte. ”Skuldfördelning” kallar juristerna det; journalister och debattörer brukar föredra det minst lika torra ordet ”skuldbeläggning” – att kasta den där första stenen.

Det är modigt av SVT att ge grönt ljus åt en tv-serie som Kalifat, och ännu modigare av manusförfattarna Wilhelm Behrman och Niklas Rockström att ge sig i kast med Sveriges del i den mardröm som var IS framtåg i Syrien och Irak. Några hundra svenskar reste till kriget, på mer eller mindre genomtänkta grunder. Somliga var bara tonåringar. Flera är fortfarande kvar, däribland barn som aldrig satt sin fot i Sverige.


Kalifat intresserar sig för dessa människoöden, och gör det med den äran. Gizem Erdogan, Nora Rios och Amanda Sohrabi har redan hyllats av kritikerna för sina gestaltningar av unga kvinnor som dras ner i IS-träsket, så jag vill gärna passa på att lyfta fram Amed Bozan

I rollen som den bräcklige loserjihadisten Husam är han fullkomligt trollbindande; han blandar febrig (och välgrundad) paranoia med kärlekstörst, hustrumisshandel, ånger, dödsskräck, ömsinthet, manlighetskris, posttraumatisk stress … Han stämplar varje scen där han medverkar med ett orubbligt äkthetsbevis. Jag har aldrig tidigare orkat känna någon egentlig förståelse för en ung man i Husams situation, men Bozans gestaltning bryter ner allt motstånd. 

Min känsla är att rollen kostade honom en hel del att blåsa liv i.

Foto: SVT
Amed Bozan som ”Husam” i SVT:s Kalifat.

Vad säger kritikerna? Serien har fått ett blandat men ganska positivt bemötande. En invändning som återkommer är att man haft svårt att förstå hur tonårstjejernas radikalisering går till. Och det har ju den övre medelklassen för det mesta svårt att förstå; radikalisering brukar gå ut på att man börjar hata just deras samhällsskikt.

Jag tycker att kritiken på den här punkten är trams. Om vi tar Sulle (Nora Rios) så är det uppenbart att hon under flera år har intresserat sig för Palestinafrågan och för islamofobin i väst, även om hon utåt har upprätthållit sin käcka basketspelande fasad. När hon hamnar i klorna på en karismatisk vuxengestalt har hon redan tidigare lärt sig hur man hatar; nu får hon chansen att imponera på en förebild.

Ondskan med stort O i serien är det rekryterarna som står för. Det är de som hänsynslöst exploaterar unga människors vanmakt och drömmar. Ingenstans här glorifieras terror, hedersvåld och slavhandel. Den som tror att Kalifat uttrycker sympati för IS har varken tittat eller lyssnat, och vill inte heller göra det. 

Inget konstigt med det: det är svårt att betrakta nyblivna terrorister som människor. Svårt, men givetvis ganska nödvändigt – inte minst om man vill kunna besegra dem, kanske till och med vinna tillbaka dem.


Här hade jag gärna konstaterat att Kalifat är det bästa svenska tv-dramat på årtionden, och satt punkt. Men så roligt ska vi inte ha det. För serien nöjer sig inte med att vara ett drama. Den ska gå och bli en förbannad thriller.

Av egen erfarenhet kan jag säga att det är roligt att skriva thrillers. Därmed inte sagt att det är lätt. Det måste till en saftig vändning mot slutet, en vändning som på en och samma gång ska överraska och verka trovärdig. Kalifat faller pladask på den sista punkten. 

Säpo-spåret i serien fungerar uthärdligt fram till sista avsnittet, mycket tack vare Aliette Opheim som Fatima. (Hon kan till och med prata som en normal människa, vilket man inte direkt är bortskämd med i genren.) Men har man med en säkerhetstjänst i anrättningen måste man antingen skildra den orealistiskt, eller ha en huvudperson som bryter sig loss – annars blir det långtråkigt. 

Med ett sådant folkförakt förstör man vilken konst som helst.

När Fatima som ett brev på posten går och blir fribrytare känner den vane tittaren snart hur thrillersjukan drar in. Tittaren, såväl som manusförfattarna och regissören, börja spänna sig inför Den Stora Vändningen. Man tappar fokus på rollfigurerna, på människorna, i ett slags påklätt porrskådespel där det hela bara kan sluta med tomhet. Och det är precis vad det gör.


Om jag verkar arg är det rätt uppfattat. Och det som gör mig allra argast är att jag vet – jag bara vet – att det som har hänt här är att någon beställare i ett tidigt skede har sagt att ”Mjä, vi måste ha nån som publiken kan identifiera sig med också”. Så in med Fatima, som trots sitt namn ser ut och låter som vilken svenne som helst, och in med svenska snutintriger som i vanlig ordning håller internationell bottenklass. Det är så satans synd. 

Jag talade om mod förut, men tvingas ändå landa i att Kalifat fegar ur. Man vågar inte nöja sig med att göra en fantastisk serie om mänskliga, levande, radikala muslimer. Man bara måste in och maximera den underskattade publikens engagemang. Med ett sådant folkförakt förstör man vilken konst som helst.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.