Tjurig fäktning om makten i Spanien
Olle Svenning om politiskt spioneri och korruption som bäddar för vänstern på söndag
Strax före det spanska parlamentsvalet i morgon har statens smutsiga politiska avlopp öppnats för allmän insyn. Namnet är Las cloacas de interior, inrikesdepartementets avlopp. Det stinker om kloaken. I den flyter resterna av politiskt spioneri, utfört av högerregeringen och riktat mot vänsterpartiet Podemos.
I åratal har politiska hantlangare på Inrikes avdelats att avlyssna, rapportera, infiltrera och övervaka Podemos, deras möten, telefonsamtal, privata arrangemang, allt. Syftet är tydligt uttalat: Podemos måste till varje pris hållas borta från regeringsmakten. För den sakens skull har de politiska spionerna letat uppgifter och skandaler inom partiet, lämpliga att läcka till medierna. När det visade sig för svårt fabricerades skandaler, mest handlade de om hemliga partidonationer från Latinamerika, om samverkan med diktatorer.
De falska nyheterna fick stor spridning; spioneriet var lyckat. Men nu är det förbi, rättslig prövning pågår.
Avslöjandena om kloaken i statens centrum rättfärdigar, paradoxalt nog, Podemos hela politiska projekt
Agenterna på inrikesdepartementet fick napp över hela världen. Häromdagen skrev den stora liberala svenska morgontidningen, i en annars förströdd ledare, att Podemos var allierat med Maduros Venezuela.
Avslöjandena om kloaken i statens centrum rättfärdigar, paradoxalt nog, Podemos hela politiska projekt, att avslöja den härskande eliten/kasten – och ställa den till ansvar inför folket.
Korruptionen sitter djupare och är mer omfattande i Spanien än i något annat västeuropeiskt land. Under den tidiga socialistregeringen (PSOE) förskingrade riksbankschefen, säkerhetstjänstens chef rymde, finansministern gifte in sig i den översta ekonomiska eliten. Dessutom upprättades dödsskvadroner som avrättade ETA-aktivister.
Högerregeringarna (PP) som följde hade ministrar som drev storbanker i konkurs och berikade sig själva. Partiet finansierades av bolagsherrar, som belönades med lönsamma byggprojekt. Hela fastighetsbranschen förvandlades till euro-press och kapitalet flödade. Partiet betalade också till hårdföra civila garden.
PSOE och PP växlade regeringsmakten, tog emot och delade ut privilegier ända tills den kapitalistiska krisen 2007–2008 slog sönder landet. Partiväsendet förändrades. Högern skulle civiliseras av liberala Ciudadanos och till vänster skulle Podemos ta över socialisternas hegemoni.
Det kunde ha blivit möjligt. PP var på väg att förtäras av sin egen korruption och PSOE blev till en blek kopia av den så förödande Tony Blair-politiken. Podemos erövrade storstäderna Madrid och Barcelona och gjorde dem till sociala laboratorier med direktdemokrati, social bostadspolitik, genomgripande miljöförbättringar. Ciudadanos monterade ner delar av högerns klerikala och bigotta moral, dess efterblivenhet och inskränkta nationalism.
Mycket förändrades för ett par år sedan när den katalanska självständighetsrörelsen växte sig allt starkare och möttes av en brutal repression. Folkvalda katalanska politiker kastades i fängelse.
Ett slags undantagslagar genomfördes gemensamt av höger, liberaler och socialister.
Podemos blev mest förvirrade. Ciudadanos förvandlades till det mest militanta nationalistpartiet. Som om liberalism har något med en auktoritär stat att göra eller att regionalism strider mot EU:s idéer. Mot en möjlig spansk federalism ställdes nationalism, inpyrd av konservativ katolicism och tillbakablickande beundran av armén. Allt detta bråte var bärande element i den långa, förtryckande Franco-diktaturen.
I december förra året återuppstod så den spanska fascismen som folklig rörelse. Partiet Vox, diktatorn Francos arvtagare, fick 400 000 röster vid regionalvalen i Andalusien.
Det var där, närmare bestämt i Granada, som en av vår tids främste poet och dramatiker, Federico García Lorca mördades, på uppdrag av general Franco. Lorca var demokrat, distanserad till den reaktionära kyrkan och han var homosexuell. I alla avseenden en fascismens fiende.
Vox ledare, Santiago Abascal, kommer från högerpartiet PP och ledde en högermilis i Madrid. Han sammanfattar sin ideologiska övertygelse: Etnokulturell nationalism, gemensam kulturell, språklig och religiös identitet. Militär styrka, manlig dominans.
Högern och liberalerna slöt honom till sig i en gemensam regional regering.
Det reaktionära blocket manifesterade i februari sin gemenskap under demonstrationer mot socialistregeringen och mot den katalanska självständighetsrörelsen. Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa gav i ett tal glans åt folkmötet. Han närmade sig därmed Vox. Hade han glömt García Lorcas öde? Ville han inte minnas den klassiske poeten Antonio Machado som drevs i exil och i döden av fascisterna?
Inför parlamentsvalet den 28 april formar högern, liberalerna och nyfascisterna ett i allt väsentligt enat regeringsalternativ. Ännu ett exempel på europeisk borgerlighets förfall, kanske också ett resultat av den ”glömskans pakt” som fram till helt nyligen hindrat varje oberoende granskning av fascistepoken.
Socialisterna har äntligen brutit pakten och krävt att den långa fascistiska historien ska avtäckas, skildras, att dess offer ska ges rättvisa, om nu sådan är möjlig.
De hundratusentals dödade republikanerna ska inte förbli anonyma. Nergrävda i namnlösa gravar. Koncentrationslägren, där en miljon människor spärrades in, måste avslöjas i sitt barbari. Francos lik ska inte få ligga kvar i den asketiska graven vid det groteska monumentet De fallnas dal, byggt av politiska fångar, av slavarbetare.
Socialisterna har äntligen brutit pakten och krävt att den långa fascistiska historien ska avtäckas, skildras, att dess offer ska ges rättvisa
Liberalerna avvisar kraven. Memoria Histórica får inte vidröras. Högerpartiet PP har aldrig på allvar befriat sig från ett slags sentimentalt förhållande till Francostyret. Partiet är följaktligen på väg att falla eller styckas när de angrips från ett helt komplexfritt fascistparti som Vox.
Styrkeförhållandena inom vänstern har också förändrats. Podemos slits mellan en riktning som vill hålla kvar vid den populistiska strategin och en annan som, enkelt uttryckt, vill erövra politisk-parlamentarisk makt och särskilt hårt betona motsättningen mellan arbete och kapital.
Och det är denna vänstersocialistiska riktning som fått majoritet, utom i Madrid.
Även socialistpartiet, PSOE, har plågats av kriser och motsättningar. Partiets regionala maktapparat, ”baronerna”, bekämpade länge partiledaren Pedro Sanchez och fick kraftigt understöd från den äldre socialistgenerationen och från den en gång inflytelserika vänstertidningen El País.
Sanchez har manövrerat ut sina partimotståndare och socialisterna är åter Spaniens ledande parti, radikaliserat och i samförstånd med de två största landsorganisationerna. Sanchez är en av de ytterst få europeiska politikerna som kämpat för en generös och öppen flyktingpolitik. Emmanuel Macrons motsats.
Enligt praktiskt taget alla opinionsinstitut blir socialisterna det största partiet. Enligt det officiella mätinstitutet CIS kan PSOE bli dubbelt så stort som högerpartiet PP.
Många varningar måste utfärdas. Över 40 procent av väljarna är ännu osäkra på sitt val. CIS leds av sociologiprofessorn José Felix Tezano, en brinnande socialist, ofta sina lojaliteters överman. Vi har fört många samtal; Tezano var anhängare av löntagarfonder – en sympatisk ambition.
Det nationella valet kan komma att överskuggas av de i Katalonien.
De politiska rättegångarna mot katalanska politiker och folkrörelseledare fortsätter. Konfliktnivån är hög. Självständighetspartierna tycks vinna majoritet och särskilt det republikanska vänsterpartiet ERC har framgångar. Det kunde avdramatisera den katalanska frågan. Socialister och katalanska politiker träffade 2010 en uppgörelse om autonomi; beslutet revs upp av högern.
Ännu är mycket osäkert men möjligheterna är goda att Spanien, likt Portugal, kan bilda en regering med brett stöd från hela vänstern.
Nästan på dagen 80 år efter republikens död.
