Hanna Hellquist hade rätt – lämna mig i fred!
Tyvärr har jag också ett behov av att gnälla om mitt innersta för alla som ids höra
I ”South Park”-avsnittet ”The worldwide privacy tour” turnerar det kanadensiska prinsparet jorden runt för att markera sitt behov av ett privatliv. De har fått nog av uppmärksamhet, vilket de för säkerhets skull skriver i sina memoarer.
Under turnén avfyrar de fyrverkerier för att folk verkligen ska förstå att de behöver få vara ifred. Som en extra markering målar prinsen sin penis blå. Paret syns på omslaget till otaliga tidningar. När ingen bryr sig känner de sig ”victimized”.
Som etablerad kulturknutte kan jag relatera. Jag vill också bara vara ifred men tvingas ständigt att dela med mig av min privata sfär. Det är tydligen vad som avkrävs en kulturskribent vårvintern 2023.
Egentligen har jag redan gjort min lumpen. När kollegorna bråkade om Augustpriset kallade jag mig själv för ”världens vackraste sprutluder”. När det klagades på mängden ”jag” i kulturtexter hade jag redan råkat skriva hur svårt jag har att dricka måttligt eftersom jag mår så himla risigt av uppmärksamheten.
Vid det här laget förstår jag såklart att Kristofer Anderssons privatliv har ett oomkullrunkeligt allmänintresse. För en kritiker och samhällsskildrare finns det heller inga murar mellan att ta den centraleuropeiska lyriken på allvar och att då och då berätta att man tar den i tvåan. Åtminstone inte för mig. Det enda som betyder något är att aldrig – ALDRIG – vara ”personlig”.
Nyligen publicerade Hanna Hellquist en jätteuppmärksammad krönika om att hon inte vill vara känd. Topplocket gick på alla förstås. Men som enda levande människa höll jag med henne. Detta trots att Hanna Hellquist alltså är jättekänd. Jag är inte alls känd. Ändå tycker jag att det är vedervärdigt. Varje morgon slår jag upp ögonen och tänker: ”Inte en dag till på den här scenen”.
Tyvärr har jag också ett behov av att gnälla om mitt innersta för alla som ids höra. Redan som femåring hade jag en diger lista (tänk Dödahavsrullarna) över saker som gav mig ångest. Lösningen blev att berätta om allt för stackars mamma som förstås tvingades lyssna. Då mildrades min ågren, i vart fall temporärt.
Nu, 34 år senare, har jag förvandlat Aftonbladets fyra miljoner läsare till min mamma. Och galenskaperna har inte direkt mojnat. Häromdagen låg jag på golvet och skrek rätt ut: JAG KOMMER SLUTA SOM ANN HEBERLEIN FÖR FAN.
Därför vill jag säga: Jag behöver också ett privatliv! Målet med den här texten är att få 50 procent av läsarna att fundera över vad som pågår och 25 procent att tycka att jag är dum i huvudet. Resterande 39 procent hoppas jag kan respektera min önskan att inte bara fläka ut mitt inre utan även få ägna mig åt de sköna konsterna poesi och matematik.
