Allt förändras när Elon Musk förstör Twitter

Yttrandefriheten sätter inte mat på bordet åt tio barn

Twitters ägare Elon Musk.

Det var en gång en onlineplattform. En digital plats skapad av en övervintrad hippie och hans polare, ett forum för fritt utbyte av tankar och åsikter där nya relationer kunde formas. En dag hittade Tom Mandel till plattformen. Han var motsatsen till vad grundarna sett framför sig: elak, sexistisk och hatisk. Skyddad bakom tangentbord och skärm gick han längre och längre i sina attacker mot individer, åsikter och grupper i samhället. Större delen av arbetsdagarna som chef med eget hörnrum i Silicon Valley tillbringades på plattformen. Allt fler hatade, älskade och hatade att älska det han skrev, och deras interaktioner triggade honom att gå ännu längre med invektiv och personangrepp.

Hippiegänget försökte moderera och balansera det allt mer kompromisslösa tonläget, men kunde inte blunda för hur viktig Mandel var för användartillväxten. Plattformen växte; många skaffade konto på den för att ta del av och få utlopp för just den toxiska ilska som han gav ifrån sig.

Mandel fick till och med en plats i ledningsgruppen och kraftfull teknisk access till systemets inre. Han tackade för förtroendet genom att radera inlägg från personer han ogillade och helt sonika slänga ut folk från plattformen. Efter att hans flickvän Maria Syndicus – <nana> på plattformen – träffat en annan, använde han makten till att stänga av hennes konto. Sedan publicerade han en lång, välformulerad och vidrig tråd med titeln ”An expedition through Nana’s cunt”.


Plattformen hette The Well, ett onlinecommunity aktivt från mitten av 80-talet och en bit in i decenniet efter. Tidningen Wired kallade det för ”det mest inflytelserika communityt i världen”, ett epitet som numera tillhör Twitter.

Vi får de digitala och analoga samhällen vi förtjänar och, ytterst, vill ha. Vi vill att vår röst ska höras och att andra bekräftar att den hörs

Precis som The Well så har Twitter inte flest användare, men där finns rätt personer sammankopplade över geografiska och åsiktsmässiga avstånd. Twitters makt och kulturella betydelse för samtidens debatt kan inte överskattas. På många sätt börjar och slutar nyhetsdygnet på plattformen, och twittrande är en integrerad del av politiken i såväl kommunfullmäktige som i FN:s säkerhetsråd. Det politiska, kulturella och samhälleliga inflytandet är orsaken till att Elon Musk köpte Twitter till rejält överpris.


The Wells moderatorer ville radera Tom Mandels attack på Maria Syndicus, men hon stoppade dem. Hennes meddelande löd: ”Free speech is free speech”. Här far säkert de som hälsat Tesla-grundaren som yttrandefrihetens frälsare upp i bänkarna, men ni kan sitta ner och vara tysta igen: Musk släpper in Donald Trump, men inte den kontroversielle alt-rightgaphalsen Alex Jones. Han slänger ut komikern Kathy Griffin för att hon parodierat honom, men har inga problem med Kanye Wests antisemitism.

Föga oväntat är det Musk själv som sätter gränserna för yttrandefriheten på Twitter; under ett möte den gångna helgen förklarade han att han personligen ska fatta alla viktiga moderationsbeslut. Han säger uttryckligen att han står för ”freedom of speech, but not freedom of reach”. Med handen på den stora volymratten kommer han skruva upp eller ner räckvidden efter eget huvud. Och de som betalar, når fler. Inget nytt där; så gjorde Jack Dorsey som Twitters VD före honom och Mark Zuckerberg vrider på ratten varje dag. Det är som Manic Street Preachers sjunger i låten med samma namn: ”Freedom of speech won’t feed my children”. Elon Musk har tio barn.


Ett år efter Tom Mandels attack mot Maria Syndicus upptäcktes en aggressiv cancer i hans kropp. Hon återvände till honom och de gifte sig strax innan han dog. Mandel skildrade sin skenande sjukdom på The Well, och de som hatat honom mest svarade nu i sympati och försoning. Sedan dog Tom Mandel, och med honom alla lustiga lag. The Well såldes till en skoförsäljare med politisk agenda som stormade in och förändrade snabbt och tondövt. Användarna protesterade förgäves, och försvann sedan till andra tummelplatser. Även de anställda, personer som lojalt stannat kvar hos hippegänget trots andra, mer lukrativa, erbjudanden, sa upp sig. Och så dog The Well.

Vi får de digitala och analoga samhällen vi förtjänar och, ytterst, vill ha. Vi vill att vår röst ska höras och att andra bekräftar att den hörs. Vi dras till dialektik och dissonans; själen behöver en flock att springa med och fiender att enas mot. Internet kan fylla dessa behov för oss, och för vissa – som Tom Mandel – blir bekräftelsen från den digitala flocken livet självt. Samt en ny karriär; Mandel rekryterades till tidningen Time några år före sin död som orakel när tidskriften skulle ut och möta läsarna på dåtidens sociala medier.


Just nu biter Twitters alla <mandel> febrilt på naglarna. Alla de som det senaste decenniet kulturkrigat och normförskjutit sig till position, identitet och image på plattformen. De som rekryterats till kolumner och poddplattformar tack vare ihopgnetad och/eller betald genomslagskraft i flödet.

Allt riskerar nu att slås i spillror, rapporter kommer från USA att Musk har svårt att betala räkningarna. Den klåfingrige bilförsäljaren måste febrilt kapa kostnader och få in pengar. Förutom att Twitter kan bli en ren betaltjänst, sägs Musk överväga att släppa in porren på plattformen. Det riskerar såklart att skrämma bort användarna, vilket saboterar makten Twitter ger sin elit. En del klarar sig över till TikTok eller nästa kulturellt definierande plattform. Man kan redan börja se dem där – på jakt efter bekräftelsen, flocken och fienden. När tillräckligt många fått fotfäste där, så dör även Twitter.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.