Aftonbladet Kultur tippar litteraturpriset

Våra favoriter, och eventuella besvikelser

J K Rowling, Dag Solstad, Anne Carson eller Cormac McCarthy?

1. Vem borde få årets Nobelpris i litteratur?

2. Vilken pristagare skulle göra dig besviken?

Magnus William-Olsson:

1. Jag tycker att priset bör tilldelas den argentinske författaren Cesar Aira (f. 1949). I hans svåröverskådliga författarskap (han publicerar inte sällan tre böcker om året) reflekteras förutsättningarna för litteraturens själva vara i det 21:a århundradet. Ett vidöppet verk, oregerligt och omåttligt, överrikt på infall och gapskrattande åt idén om fulländning. Till skillnad från nästan alla andra författare är Cesar Aira hängiven inte det överraskande, utan det okända.

2. Alla som bekräftar marknadens, läsarnas och kritikens nattståndna idéer om vad som gör litteraturen litterär.


Petter Lindgren:

1. Thomas Pynchon. Har man som Pynchon lyckats få ihop en intrig i vilken tyskarnas V-2-robotar visar sig slå ner på just de platser i London där huvudpersonen råkar ha haft sina engångsligg ska man naturligtvis prisas. Och då är detta bara en av trådarna i den myllrande och outtömliga romanen Gravity’s rainbow från 1973. Författarens ålder, vilken lär vara 85, är också klart nobelprisig. Passa på!

2. Thomas Pynchon. Har man som Pynchon fått en asteroid uppkallad efter sig kanske det räcker så, och nog vore det något av en antiklimax om denne den postmoderna litteraturens Garbo, sällan skådad och än mer sällan avfotograferad, nu tvingades ut i offentligheten, bara för en ynka prisutdelnings skull. I och för sig skulle han ju kunna göra som när han dyker upp i ett avsnitt av The Simpsons, det vill säga framträda med en papperspåse på huvudet.


Sven Anders Johansson:

1. Något säger mig att det är Dag Solstads år i år. Och varför inte. Hans egensinniga sätt att skildra individen via historien och samhället – och inte, som brukligt, tvärtom – är både småsorgligt, tankeväckande och mycket underhållande. Ge norrbaggarna ett pris!

2. Besvikelse? Nobelpriset innebär alltid en besvikelse, eftersom varje utnämning, hur välmotiverad den än är, innebär att de fria spekulationernas alla möjligheter och förväntningar klipps av. Kl 13.05 är festen redan över.


Anneli Jordahl:

1. Dubravca Ugrešić. För att hennes författarskap framstår som ytterst modernt i sin genreblandning av roman, essä och dagbok. Ugrešić är kroat, bosatt i Amsterdam, hon återkommer till exilens ensamhet och synar trauman efter Balkankriget. Europeisk blodig historia, smärtsam autofiktion och folksagans myter (räven och Baba Yaga) är redskap för att
tolka tiden. Hon skriver med en urstark låga, aldrig någonsin blir hon tråkig.

2. Bruce Springsteen.


Magnus Ringgren:

1. Varför inte vidga Nobelprisets område? J K Rowling har med sviten om Harry Potter skapat en mytkrets dit all världens missanpassade nördar är välkomna för att uträtta storverk i det godas tjänst. Böckernas riktning är ”idealisk” i en vettig betydelse hos orden i Nobels testamente.

2. Lite besviken blir jag om en Stor Amerikansk Romanförfattare prisas. Vi är så bedövade av americana och av framvällande realism att alla krafter måste uppbådas för att väcka oss till liv, förslagsvis poetiskt liv.


Göran Sommardal:

1. Vem ska jag förgäves sucka för den här gången? Ngũgĩ wa Thiong’o, som jag alltid läser med den irriterande fascinationen inför en textvärld som tvingar mig till en ny förståelse av verkligheten. Det gäller i synnerhet de romaner som först är skrivna på gĩkũyũ och sedan av honom själv översatta till engelska. Som Djävulen på korset och hans senaste Wizard of the crow. Det är där det skapas plats för den polyspektrala och performativa framställning som är Ngũgĩs särmärke. Och det är där det alltid närvarande kvinnliga upproret bryter in i och igenom den manliga matrisen, som en nödvändig befrielse.

2. Och vem vill jag slippa höra talas om i den ikoniska dörröppningen kl. 13.00? De redan genomlästa, hyllade och vederbörligen registrerade, och välbärgade: Murakami, Condé, Oates, Adonis.


Joel Kellgren:

1. Cormac McCarthy – som sedan 60-talet hållit liv i The Great American Novel. För hans utforskande av våldets mekanismer, hans civilisationskritik och genomlysning av det amerikanska imperiet sett underifrån. Ett nobelpris till McCarthy hade dessutom varit ett pris till en författare som folk faktiskt läser. Passa på medan det finns tid akademien – gubbfan är 89 bast!

2. César Aira – i egenskap av före detta Buenos Aires-bo med en stor kärlek till den latinamerikanska litteraturen är det inte utan ett styng i hjärtat jag får erkänna att jag trots ett par försök inte förstår hajpen. Jag hade verkligen unnat det litterärt malliga Argentina ett första nobelpris i litteratur men där andra hos Aira ser en experimentell estetik och avantgardistisk stil ser jag mest pladder.


Jenny Högström:

1. Jag är ingen strateg så jag hoppas fortfarande envist på Anne Carson som lyckas gjuta liv i, ja vad som helst, med litteraturens magiska kraft. Myt, konst eller vardag. Annars Péter Nádas, vars prosa är som hela världar som vecklar ut sig för ens ögon. Hans Illuminerade detaljer är i sanning illuminerade och gestaltar, med utgångspunkt i barndomsminnen från Budapest under andra världskriget, en europeisk historia vi aldrig någonsin får glömma.

2. Michel Houellebecq. I sina bästa stunder är han outstanding. Men han har också många andra stunder.


Inga-Lina Lindqvist:

1. Den som länge och tålmodigt skrivit på ett språk vars existens är hotad. Den som gjort sina ord till språkets livförsäkring.

2. Vem som helst som redan har gott om läsare, pengar och uppmärksamhet.


Jack Hildén:

1. Joel hann tyvärr före med Cormac McCarthy, så jag får väl gå vidare till nästa generations stora amerikan: Jonathan Franzen. Han kan framkalla känslan av att hela livet rusar genom en, och efteråt tror man sig vara både en förändrad och bättre människa.

2. Jennifer Clement, som jag förvisso älskar. Men jag har lovat redaktionen att i så fall lämna text, och det vore så jävla stressigt.


Rasmus Landström:

1. Science fiction-författaren Kim Stanley Robinson. Han har visserligen stilistiska svagheter, men jag vet ingen – verkligen ingen – som brutit så mycket ny litterär mark. Han är samtidens stora utopist och vår främsta cli-fi författare, har förändrat den dystopiska genren och skrivit den mest ambitiösa kontrafaktiska historiska romanen någonsin.

Om inte han, så Annie Ernaux. För hennes fenomenologiska utforskning av den skötsamma arbetarklassen och den upphöjda – och oerhörda – enkelheten i stilen.

2. Anne Carson. Trots den sinnliga tematiken i författarskapet upplever jag henne som en hjärna i en glasburk. Dessutom vore det trist om Akademien belönade ännu en inåtvänd, metalitterär postmodernist.


Karin Pettersson:

1. När jag blev kulturchef bestämde jag mig för att börja läsa mig igenom de författare som brukar dyka upp i spekulationerna, så i somras gav jag mig i kast med ungraren László Krasznahorkai. Det är jag glad för, för hans romaner som gäckar kritikerna (det är roligt att se hur olika hans prosa tolkas och beskrivs) bottnar även om de är inbördes olika alltid i ett vemod, ett sökande, ett tvivel. Och så är han rolig, ofta. Bara det att det på Wikipedia står att han blev författare efter ett möte med en kringresande man som kastrerade griskultingar åt bönder borde räcka långt. Annie Ernaux vore också ett härligt val.

2. Den tråkige och duktige Murakami. Eller Don DeLillo som jag tyvärr aldrig begripit mig på trots att jag annars älskar den stora amerikanska romanen. Men det är nog ingen risk.


Sinziana Ravini:

1. Michel Houellebecq, för att han förblir en av vår tids mest provokativa, nytänkande och litterärt oförutsägbara författare, som gång på gång lyckas både peka på och rota i samhällets sår. Det vore dessutom ett modigt val av Akademien, som inte tycks vara rädda för varken debatter eller skandaler. Om Houellebecq inte får Nobelpriset innan han dör, kommer eftervärlden varken förstå eller kunna förlåta en sådan miss.

2. Jag tror inte att någon pristagare hade gjort mig besviken. Besvikelser är hur som helst till för att lära oss något från dem. Jag skulle bli besviken om jag inte blev förvånad av valet. Om priset skulle gå till en författare som satt den intellektuella komforten framför modet att tänka både med och mot tiden. Litterära innovationer i all ära, men litteraturen måste också kunna visa på den oheliga alliansen mellan viljan att göra gott och viljan att göra ont. Eros och Thanatos.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.