När Sverige var på väg att bli en rysk lydstat
Förvånansvärt lite är skrivet om den ryska invasionen 1743–1744
Vad gör man om någon bara säger nej? Allt var ordnat. Avtalet med stormakten i öster var klart. Och sen är det en sur gammal tant som vägrar lyda.
De ryska soldaterna skulle inhysas hos vanliga Norrköpingsbor, det var en smidig och billig lösning. Men skräddaränkan Nyman ville inte. Hon låste in sig och vägrade släppa in soldaterna. Det slutade med att stadspolisen kom och dyrkade upp dörren. Överenskommelsen var räddad.
Det brukar sägas att det nuvarande Sverige aldrig har varit ockuperat, åtminstone inte sedan Kalmarunionens dagar. Men då gör man en ganska snäv definition av ockupation. Under 1743 och 1744 invaderades Sverige av 12 000 ryska soldater. De tågade in i Stockholm och placerades sedan ut i skärgården och i olika mellansvenska städer. Norrköping, som hade cirka 5 000 invånare, tog emot över 2 000.
Skräddaränkan Nyman (hennes förnamn nämns inte i dokumenten) var säkert tillräckligt gammal för att minnas hur den ryska flottan hade bränt ner staden 1719. Det är begripligt att hon inte ville ha soldaterna i stugan. Men nu var det ju inte precis hon som styrde landet.
Sverige hade startat krig mot Ryssland 1741. Kriget misslyckades och Ryssland började bli så starkt att det var dags att lägga om utrikespolitiken. Ryssland krävde att få utse Sveriges näste kung, det skulle bli tsarinnans släkting Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp.
Sveriges regering (riksrådets ledamöter, samt kungen) accepterade. Det gjorde absolut inte bönderna i Dalarna, som redan var förbannade över att de hade fått offra så många unga män i kriget. De ville hellre ha en dansk kronprins. Tusentals beväpnade bönder tågade ner till Stockholm, i den så kallade stora daldansen. Upproret krossades till slut och Adolf Fredrik blev tronföljare.
Men regeringen var fortfarande orolig. Dels för ett danskt anfall, men också – och kanske mest av allt – för nya bondeuppror. De svenska soldaterna gick inte att lita på, under stora daldansen hade en del av dem vägrat skjuta på bönderna.
Nyss hade de startat krig mot Ryssland, nu kallade de in ryska soldater som skydd mot sin egen befolkning
Ryssland ställde gärna upp med trupper. Under förhandlingarna hänvisade de svenska representanterna uttryckligen till inre oroligheter. Och det var knappast en slump att de ryska soldaterna förlades i närheten av Stockholm, inte vid danska gränsen.
Historien om den ryska invasionen 1743–44 finns beskriven i Anders Perssons bok Den farliga hjälpen som kom ut på Ordfront 1981. Den beskrivs inte på särskilt många andra ställen. Få viktiga händelser i Sveriges historia är lika bortglömda.
Lite fundersamma måste väl toppolitikerna ha känt sig när de kikade ut från sina fönster och såg ryssarna marschera in i Stockholm under fanor och musik. Nyss hade de startat krig mot Ryssland, nu kallade de in ryska soldater som skydd mot sin egen befolkning.
Den svenska överklassen har alltid haft en ambivalent syn på storgrannen i öst. Ryssland var arvfienden, som man kunde varna för när det behövdes resurser till armén. Men Ryssland var också en stormakt – som köpmännen ville handla med och adelsynglingarna drömde om att göra karriär för. Dessutom sågs Ryssland som en garant för den europeiska stabiliteten.
Bilden av Ryssland var kanske mer negativ 1917–91, men bara delvis. Svenska storföretag var inte för fina för att handla med Sovjet, pengar är pengar även om det fladdrade röda fanor över Moskva. Storföretagen har ju heller inget emot att bygga fabriker i Kina i dag, trots att Kina är ”kommunistiskt”.
De ryska soldaterna betedde sig som ockupationsmakter brukade göra. De plundrade, våldtog pigor, slog sönder fönsterrutor och piskade bönder. Det var de som bestämde nu.
Sverige har ofta varit i krig med Ryssland, och ibland blivit besegrade, men 1743–44 var vi för första gången på väg att bli en rysk lydstat. Så blev det inte, kanske på grund av tillfälligheter, men det är inte omöjligt att svenska folkets sega motstånd hjälpte.
Det var inte bara skräddaränkan Nyman som protesterade. På många platser samlades befolkningen och antog skrivelser mot invasionen. I Linköping blev det upplopp när en rysk officer försökte arrestera en stadsbo.
Men prästerna förklarade för sina kyrkobesökare att de ryska soldaterna var här ”som vänner”. Landshövdingarna fick i uppdrag att meddela allmänheten att trupperna kommit för ”att göra oss bistånd”. ”Bistånd”! Så talar – för att citera Olof Palme om en annan rysk invasion (Tjeckoslovakien 1968) – diktaturens kreatur.
Det handlar inte om öst eller väst, utan om antingen stormaktsanpassning eller oberoende
Det kan låta orättvist att dra paralleller mellan 1743 och i dag, nu är ju dessutom inte överklassen här och kan försvara sig. Men det är värt att komma ihåg att de som tjuter högst om att de älskar Sverige och hatar ryssen kanske inte är de mest pålitliga när det gäller att värna landets oberoende. Särskilt inte när de vill möta hotet från öster genom att ansluta Sverige till Nato, det vill säga gå i militärallians med Erdogans Turkiet och ett USA som nyss styrdes (och kanske snart styrs igen) av Kremlvännen Donald Trump.
Egentligen är frågan inte särskilt komplicerad. Det handlar inte om öst eller väst, utan om antingen stormaktsanpassning eller oberoende.
Det behövs ett internationellt system där staters gränser respekteras. Ryssland har alltså inte rätt att invadera Ukraina, precis som USA inte borde ockupera Guantánamobasen och Sverige inte kan skicka Jas-plan till Mariehamn bara för att vi inte gillar avtalet om att Åland ska höra till Finland som Nationernas förbund slöt 1921.
Stormakter som attackerar andra länder kommer alltid att skylla på något: -historien, att de vill bevara freden eller har blivit inbjudna.
En självständig utrikespolitik som säger tack, men nej tack till samtliga stormaktsblock och i stället står upp för de små ländernas rätt att bestämma över sig själva är inte en orealistisk utopi. Det var i stort så Sveriges utrikespolitik såg ut (visst, med motsägelser och snedsteg, men ändå) under kalla kriget.
Skräddaränkan Nyman gjorde helt rätt. När stormakterna knackar på är det bäst att låsa dörren och vägra öppna.
