Det går att bekämpa det moderna daglöneriet

Gig-företagen bygger sina affärsidéer på gammal nyliberalism dopad i ny teknik

Demonstration i London 2018.

När såg du senast en amerikansk serie där fulla ungdomar tog en taxi hem? Själv kan jag knappt komma ihåg det. I USA växer en generation upp där ordet ”taxi” ersatts av ”Uber”.

Vilket inte är så konstigt eftersom det i genomsnitt kostar 41 procent av en taxifärd med företaget. I flera stora städer – som San Francisco – har den traditionella taxinäringen i princip utraderats. Den så kallade gig-ekonomin förvandlas till den reguljära ekonomin i samma hastighet som deltavarianten avlöser alfa.

Detta är en av de centrala slutsatserna i kollektivet Gigwatch nyutkomna rapport Apparna och arbetet. För den som läst James Bloodworths mästerliga wallraff-reportage Hired eller Mikael Nybergs magnum opus Kapitalets automatik innehåller den inte mycket nyheter.


Men rapporten visar ändå med precision att gig-ekonomin inte är någon separat entitet – utan en tendens i den reguljära ekonomin. Jobbar du under osäkra villkor är det mycket sannolikt att ditt arbete redan har flera gig-liknande aspekter, skriver kollektivet.

2017 använde 19 procent som arbetade utanför gig-ekonomin någon typ av app för att logga sitt arbete. Barnvakts- och städjobb förmedlas i princip bara i gig-form, vikariepooler inom skola och barnomsorg likaså. Dessutom blir skillnaden mellan bemannings- och gig-företag alltmera suddig. Yepstr utför hushållsnära tjänster åt privatpersoner – men är också underleverantör till företag inom lager och kontor.

Det är en eländig utveckling av arbetsmarknaden, där daglöneriet kommer tillbaka. Mikael Nyberg har träffsäkert sammanfattat det som: teknologiska framsteg – sociala bakslag. Samtidigt tror många att det är krångligare att bekämpa gig-iferingen än vad det faktiskt är.


I en bisats nämner rapportförfattarna att det brittiska matbudsföretaget Deliveroo sett det som särskilt åtråvärt att etablera sig i städer där ungdomsarbetslösheten är hög. Gig-företagen är med andra ord beroende av en stor pool av arbetslösa och underanställda för sin snabba kundrespons. Så imponerande är ofta affärsidén, så edgy är innovationsförmågan!

Troligen skulle en politik för full sysselsättning – 1900-talets bästa politiska uppfinning – utradera hälften av de vidrigaste gig-företagen i ett svep. Om man dessutom skulle ta bort allmän visstid samt allmängiltigförklara kollektivavtal inom utvalda branscher skulle resten hamna på defensiven.


För så här är det: gig-företagen innebär varken någon ny ”delningsekonomi” eller återuppståndna arbetsrättsliga fasor från 1800-talet. De bygger sin affärsmodell på nyliberalism dopad i ny teknik: allmän visstid, nolltimmarskontrakt, fakturaanställningar, falska egenföretag plus övervakningsteknik. Fenomen som arbetarrörelsen vet exakt hur de ska bekämpa. Det enda som saknas är modet att göra det.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.