Hans personlighet blev hans fall
Boris Johnson meddelade under torsdagen sin avgång
Det kan inte hjälpas – så fort Boris Johnson genom åren visat sig i TV-rutan har jag inte kunnat låta bli att le. Och faktiskt inget elakt leende. Hade den mannen varit något annat än en konservativ politiker med makten i en av världens största ekonomier, hade jag lätt kunnat fördra honom: Det ostyriga håret, de oväntade infallen eller att han i en politisk valintervju plötsligt börjar deklamera Iliaden på gammelgrekiska. Som borgmästare i London under flera mandatperioder framstod han snarare som en glad socialliberal.
Men fenomenet Boris Johnson är på många sätt en del av den högerpopulistiska vågen i västvärlden. Även om det är att gå för långt när han kallats en brittisk Trump, bygger hans karriär på populism och till och med fake news. Märkligt nog lyckades denna övre medelklassfigur ge en bild av sig själv som antietablissemang, trots att han – precis som Trump – fick det mesta gratis i livet, med examen från de finaste brittiska skolorna. Men det var hans anti-EU-artiklar som bidrog till att UKIP växte och att han blev den politiker som lyckades profitera på Brexit som ingen annan.
Boris Johnson var den politiker som de konservativa behövde efter Theresa Mays färglöshet, men när Boris Johnson nu avgår står Tories utan någon stark efterträdare.
När en brexitplågad Theresa May utnämnde honom till utrikesminister var det egentligen för att desarmera honom, det vill säga ge honom en post utan riktig makt men med bördan av allt brexitkrångel. När han till slut nådde den premiärministerpost han åtrådde fick han som motståndare en Jeremy Corbyn som högerns mediekampanjer skadat i grunden och kunde vinna en jordskredsseger. I sitt segertal i december 2019 tackade han särskilt arbetarväljarna i The Red Wall som bytt sida för att säkra ett EU-utträde.
Många som kommenterar hans avgång nu, efter de många skandalerna, förklarar kraschen med själva hans personlighet – och de har givetvis rätt. Han är uppenbart lat, fördjupar sig aldrig i några konkreta detaljer, sätter sig över regler och hoppas kunna ljuga sig ur svåra situationer. Storbritannien fick genomlida svåra nedstängningar under Coronapandemin och trots det höga dödstal. Men på 10 Downing Street festades det. Folk blev ursinniga. Den senaste skandalen är också typisk – han var underrättad om parlamentsledamoten Chris Pinchers sexuella trakasserier men struntade i det. En gång i tiden blev han sparkad som journalist från The Times för att han helt enkelt hittat på ett citat.
Johnson gillar tecknade serier, i synnerhet Tintin. Och man får onekligen en känsla av att han uppfattade sig själv som en figur i en Tintinbok från någon svunnen kolonial epok. (Han kunde vid ett tillfälle bygga kritik av Barack Obama på att han hade kenyanskt påbrå).
Hans personlighet blev hans fall – men, och det glöms lätt bort: Det var också just precis hans persona som möjliggjorde hans uppstigande till makten i en tid när så många känner sig helt svikna av de vanliga toppolitikerna. Ideologiskt är han ingen nyliberal à la Thatcher; han deklarerar sig som en one-nation-conservative i traditionen från den gamla brittiska premiärministern Benjamin Disraeli som också genomförde reformer för arbetarklassen för att hålla ihop en nation skakad av klassklyftor. Alltså ett slags socialkonservativ. Men: under populismens era. Medan de brittiska Labourledarna framstår som ideologiska produkter – till vänster som Corbyn eller till höger som Starmer idag – och inget mer, gav Boris Johnson ett löfte om att en politiker också har en kropp, ett hår, ja ett språk som avviker från det normala politiska pratet.
För närvarande tycks de europeiska länderna dra litet åt vänster. Konservatismen är på tillbakagång, kanske också populismen. Land efter land styrs av socialdemokratiska regeringar. Boris Johnson var den politiker som de konservativa behövde efter Theresa Mays färglöshet, men när Boris Johnson nu avgår står Tories utan någon stark efterträdare. Johnsons populistiska aura räddade en tid de brittiska konservativa. Nu står britterna inte ut med honom. Och någon nyliberal Thatcher är inte att vänta. Men själv ler jag inte ens elakt när jag ser honom meddela sin avgång. Jag gläder mig åt det, men ler när jag ser honom.
