Folklighet är guld värt
Jon Asp om nomineringarna till Guldbaggen
GULDBAGGEN. Förra året vann Tjuvheder fem guldbaggar inklusive bästa skådespelerska och bästa manus. Samtidigt upprördes många över att Peter Grönlunds debut inte var nominerad för bästa film, till skillnad från En man som heter Ove. Hur många ifrågasätter det valet i dag, när Hannes Holms film fått miljonpublik både här och där, vunnit pris för bästa europeiska komedi och går mot en möjlig Oscar?
Inte minst som bröderna Herngrens Hundraettåringen som smet från notan och försvann, med ett betydligt svalare mottagande än ”Ove”, står nominerad i inte mindre än åtta kategorier, däribland film och regi.
Tiden har sin gång och värderingar förskjuts, inte minst inom filmbranschen, underfinansierad och ständigt pålagd nya publikmål. Hur ska till exempel SVT följa sin tillgänglighetslinje med en påkostad filmgala i direktsändning om de nominerade uteslutande var filmer som nästan inga svenskar sett på bio? Å andra sidan, när mätbarhetshetsen äter sig in i varje vrå och instans: kunde inte guldbaggen få fortsätta värna det mer konstnärliga?
Annat bland årets nomineringar går i representationens tecken, förenklat uttryckt till förmån för filmer med mångfald och etnicitet i främsta fokus, alternativt med hög folklighet. Och med följd att mer krävande filmer som Måns Månssons Yarden och Pernilla Augusts Den allvarsamma leken, liksom Hanna Skölds Granny’s dancing on the table, saknas i kategorin för bästa film.
