Fotografer under ständig press
Framtiden är ljus, men vem är beredd att betala?
I den digitala världen kommunicerar vi med bild. Det konstaterar Donald Boström i rapporten Det nya medielandskapet – om den redaktionella bildens förändrade villkor. Den är gjord för Svenska fotografers förbunds räkning, och handlar om bildjournalisternas situation i medieindustrins snabba utveckling.
Slutsatsen att bildens framtid är ljus. De nya sajterna är bildberoende. Bilder attraherar läsare, och webben ger också större utrymme för att publicera fler bilder än papperstidningen.
Problemet är att ingen vill betala fotograferna. Rapporten innehåller hårresande exempel på avtal som medieföretagen kräver att de skriver under. Bonnier Tidskrifter vill exempelvis ha ensamrätt på bilder de köper, och dessutom obegränsad nyttjanderätt. Det senare innebär att fotografen ger upp sin upphovsrätt. Köparen äger rätten till bilden ända till sjuttio år efter fotografens död. Man kräver dessutom fri rätt att överlåta avtalet till andra.
Ett riktigt skitavtal helt enkelt. Frilansfotografen Ewa Stackelberg pekar i rapporten på effekten det får i det konkreta arbetet. Fotografen och journalisten möter ju ofta människor i förtroende, men kan inte längre garantera vilka sammanhang som bilderna kommer att publiceras i. Det förstör den journalistiska situationen.
När arbetsgivarna drar ner på, eller lägger ner, sina bildredaktioner öppnas marknaden för frilansar, men arvodena pressas nedåt.
Johan Persson, som tillsammans med Martin Schibbye skrivit boken 438 dagar, vittnar om svårigheten att jobba internationellt. Arbetsgivarna vill betala samma arvode oavsett om du fotograferar i staden du bor i eller om du rest till, säg, Mogadishu. De vill inte stå för omkostnader som resor och visum. Det innebär enligt Johan Persson att fotografer som brinner för att berätta om världen utsätter sig för risker eftersom de tvingas minska sina utgifter.
När företagens kostnader ska pressas drabbas de som producerar själva det journalistiska innehållet. Men vi har ingen läsarkris utan en annonskris. Journalistikens demokratiska uppgift förblir central. Det borde reflekteras i en större respekt för det arbete som bär denna uppgift.
