Bengt Ohlssons tillrättalagda uppror

Lagom provocerande – och perfekt för DN:s varumärke

Bengt Ohlsson.

Ingen av mina vänner varnade mig för att skriva om Bengt Ohlssons sojabaserade lättmjölk.

Hans långa textsjok om Bulletin i DN Kultur är precis lagom konträrt och modigt för den malligaste morgontidningens läsare. De prenumererar för att strykas medhårs, medhårs, medhårs och någon enstaka gång mothårs. Det här är mothårstexten.


Upplägget är snårigt: Bengt Ohlsson (hädanefter benämnd: ”Benke”) berättar om ett frilanserbjudande han övervägde för ett ögonblick. Han fick en fråga från Bulletin under uppstartsprocessen, kanske ville han skriva för dem?

Hans polare sa att det är en dålig idé, de befarade att tidningen skulle bli dålig och möjligen rasistisk. Vännerna inskärpte att det vore dåligt för hans varumärke. Men Benke kollade med DN:s kulturchef Björn Wiman och fick ett uppmuntrande svar. Över en äggmacka meddelades att det vore bra för DN:s varumärke om Benke skrev för Bulletin.

Varningen om att Benke är ”körd” som krönikör och författare ”för all framtid” tycktes alltså inte riktigt grundad. Polarna hade fel.


Ingen annan redaktion verkar heller haft problem med att frilansare anlitas av Bulletin. Varken Expressens Nina Lekander eller Aftonbladets Ann Charlott Altstadt kastades ut av kvällstidningarna när de knöts till Bulletin.

Benke avstod till slut påhugget hos Bulletin, trots löften om bra betalt.

Med facit i hand ett klokt beslut: Tidningsprojektet havererade.

Detta är den ena delen av texten. En historia om ett frilansuppdrag som aldrig blev av och en ny tidning som inte blev så bra.


Resten utgörs av suckar över DN:s ledarsida, Björn Wimans tråkiga klimattexter, Peter Wolodarskis dramatiskt uppfostrande alster – och mot Sverigedemokraternas politik. Samt irritation över de partier och tyckare, och kanske Benke-kompisar, som förenas främst av en avsky mot SD, snarare än av att de vill något annat och gemensamt.

Det handlar om Benkes känslor, och om polarna, Benkes motsvarighet till Åsa Beckmans återkommande väninnekör på samma kultursidor

Det är lätt att instämma i en hel del av detta. Min bild är att Benke knappast är ensam om den frustrationen vare sig inne på DN eller utanför.


Benke beklagar också att Per Gudmundsons text om Richard Jomshof och islam inte bemöts, att ingen tar hans argument på allvar. Samma frustration känner rimligen skribenter på Feministiskt Perspektiv, Flamman, Clarté och Dagens Arena emellanåt. Det är ingen ovanlig känsla på mindre tidningar, ens bästa texter kan passera obemärkt förbi. Om tidningen man skriver för dessutom är mitt i ett sammanbrott alla kan följa i realtid är risken påtaglig att det ställer sig i vägen för publiceringarna.

Där är Benkes argumentation slut.

Jag försöker förstå vad som döljer sig bakom den långa, förvisso välskrivna, texten.

Är det kritik mot hans kompisar? Eller självkritik för att han har för likriktad umgängeskrets? Delvis, ja, så uppfattar jag det.

Är det kritik mot etablissemanget? Mot kultursfären? Mot makten? Ja, det tror jag att det är.


Men är det en Benke – eller en text – som är på väg någonstans? Som nu tar ett steg! Kliver fram! Öppnar upp för något nytt! Något kontroversiellt?

Nej. Tvärtom är det såhär: å ena sidan, å andra sidan, lite udd här, lite lös i kanterna där. Det finns ingen analys, inget att ta på, ingen samhällskritik. Benke själv vill inte bemöta Gudmundson, men tycker att det är sorgligt att ingen annan gör det. Det handlar om Benkes känslor, och om polarna, Benkes motsvarighet till Åsa Beckmans återkommande väninnekör på samma kultursidor. Det är 20 000 tecken om absolut ingenting. Om odefinierat dåligt samvete och medelklassångest.

Precis som det brukar vara att läsa Dagens Nyheters kultursidor, helt enkelt.


Och där lär Benke förstås bli kvar, han vill inte servera något starkare. Tvärtom twittrar chefredaktör Peter Wolodarski ut texten med kommentaren ”Påminns än en gång om varför jag alltid läst Benke, ända sedan jag började läsa DN.”

Narcissism och tomhet, är det vad han menar? Själv hittar jag ingenting annat.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.