Grigorievs resedagbok vacker men enahanda
Städer väldigt nära flanörprosa – lite temperament hade inte skadat
Titeln på Maxim Grigorievs debutbok Städer är till synes heltäckande. Det är noveller som utspelar sig i olika städer, S:t Petersburg, Odessa, Porto, Aten, en resa går till Potsdam, Berlin skymtar förbi.
Samtidigt har de alla något gemensamt. Trots dagboksartade, nogsamt noterade detaljer ur de olika stadsbilderna känns de på något vis utbytbara. Som att det är samma stad hela tiden, med samma förhärskande melankoli, närmast undergångsdömd. Mänskliga gestalter skymtar förbi, perifert eller i fokus, en fotograf, en student, en turist, även de närmast utbytbara, anonyma, opersonliga som suddiga fotografier.
Grigoriev, född i Moskva 1980 men uppvuxen i Stockholm, skriver vackert men samtidigt undanglidande. Mänskliga relationer etableras egentligen aldrig, bara tillfälligtvis och flyktigt även när de någon gång verkar fortgå. De känns aldrig viktiga för berättelsen, riktigt verkliga, än mindre engagerande. Undflyende likt skuggor när moln skymt solen. Ofysiska.
Grigoriev skriver en impressionistisk skönprosa där språklighet och yta får ersätta en mer explicit uttalad dramatik. Hans Städer är en bok där begreppet flanörprosa ligger nära till hands. Rätt ofta känns det som att Baudelaire stigit upp ur sin grav och av en slump hamnat vilse i både tiden och geografin.
Det blir enahanda i längden med denna entoniga litteraritet. Lite mera temperament skulle inte ha skadat.
