Kina kan inte längre kontrollera regimkritiken
Digital ofrihet går att leva med men fastsvetsade grindar är svårare att acceptera
När jag för ett par veckor sedan får tag på “Mr Wu”, kan han inte längre använda den krypterade appen Signal. Alla säkra kommunikationsappar verkar spärrade i Kina; regimen verkar mer ointresserad än någonsin av att omvärlden pratar med landets befolkning. Men Mr Wu ger ifrån sig en digital axelryckning. Två månader i lägenhetskarantän har minimerat hans respekt för staten och dess tjänstemän.
– Jag tänker flytta utomlands så fort de släpper ut mig, slår han fast när jag ändå insisterat på en omständlig men säker kommunikationsmetod. Han är inte ensam; enligt Mr Wu sitter hans högutbildade vänner i Shanghais stora tech-sektor redo med väskorna packade.
Jag frågar Mr Wu om smittspårningen fortfarande görs med samma app som han visade mig i mars 2020. Han skickar några skärmdumpar på den WeChat-baserade version han använder nu, men det är tydligt att han tycker att mina frågor om cyberövervakningen känns irrelevanta. Digital ofrihet går att mitigera och leva med, men fastsvetsade grindar runt bostadsområden och innergårdar är svårare hinder för Shanghaiborna. På många sätt har staden alltid utgjort en slags globaliseringens enklav, en ständig trevare, kanske ett hopp, om samexistens med väst.
Mr Wu håller ut telefonen genom fönstret. Ljudet av rop och skedar mot kastruller ekar mellan höghusen i hans förhållandevis välbärgade Shanghai-stadsdel. Han förklarar att de ropar efter “förnödenheter”. Mat, toalettpapper, mediciner. Men mest ropar de ut sin ilska. Över att barn med hög feber inte blir insläppta på sjukhus. Över bråket om lediga sängar och bristen på läkare i provisoriska tält på motorvägen. Över att allt de tagit för givet, visat sig vara lögn.
– Mattias, vi är någon annanstans nu, det här är ett annat land, säger han och skickar en dikt som blivit viral. Den handlar om en fastkedjad kvinna.
I april höll Jiaotong-universitetet sin årliga, nationellt uppmärksammade poesitävling. De sedvanliga ofta lätt naturromantiska och historiskt refererande bidragen lyste med sin frånvaro. Tonen och innehållet i årets dikter var ett helt annat. De berättade om den omänskliga karantänen, fattigdomen i landet, till och med om yttrandefriheten (eller kanske snarare bristen på densamma). Universitetet publicerade dikterna absolut ingenstans, men de läckte ut och spreds på kinesiska sociala plattformar. En dikt, skriven av Huang Yanfang kallad “Hennes tänder”, är den kanske mest spridda, och de sista fem raderna har delats av miljontals kineser.
Och hennes tänder
också de starkaste
även efter örfilen
Kvar på järnkättingen
de biter den här nationens hjärta
Ett par månader innan poesitävlingen spreds ett vidrigt videoklipp på Douyin – Kinas version av TikTok. En kvinna står med en kedja runt halsen i Jiangsu-provinsen på den kinesiska landsbygden. Det ska senare komma fram att kvinnan i videon och dikten levt, år efter år, fastlåst i ett skjul bredvid huset där hennes man och åtta barn bodde. Som många andra kvinnor i Kina hade hon sålts till mannen som nu, utan skam, filmade henne.
Filmen dök upp igen och igen. Den inspirerade aktivister som undersökte och bevisade myndigheternas roll i skandalen
Samtidigt som filmen spreds, avslutades de olympiska vinterspelen i Kina. Inget fick såklart rubba bilden av en enad och stark folkrepublik som klarar att ordna olympiska spel mitt under brinnande covidpandemi. Så filmen censurerades och de som postat den skulle straffas. Men upprördheten över kvinnan skiljde sig mot tidigare avslöjanden om missförhållanden i landet. Filmen dök upp igen och igen.
Den inspirerade aktivister som undersökte och bevisade myndigheternas roll i skandalen. Lokala partiföreträdare sparkades, men tiotals miljoner kineser var inte nöjda – sociala medier fylldes av fler arga och cyniska inlägg om händelsen. Censuren kunde inte hinna med, och en högst ovanlig uttalad social oro etablerade sig i det kinesiska samhället.
Huang Yanfangs virala dikt skulle visa sig vara bara en av flera markörer för en våg av digital regimkritik i Kina. När covidvirusets omikronvariant kom till Shanghai i slutet av februari, blev åtgärderna drakoniska. Invånarna hade såklart upplevt coronaåtgärder tidigare; borgmästaren Gong Zheng hade bekämpat viruset men med avsevärt mer humana metoder. Men President Xi beordrade, över huvudet på Gong, att total lockdown skulle råda. Ingen fick lämna hemmet, och minsta tecken på smitta eller kontakt med någon som misstänkts vara smittad innebar transport till provisoriska läger för tillfrisknande. Efter några veckor började maten och tålamodet ta slut. Många blev strandade långt från sin familj, andra blev inlåsta på kontor utan rätt att åka hem. Videos dök upp på sociala medier: protester på gatorna. Inte en – flera. Koordinerade och ibland våldsamma.
För många tar maten slut och de statliga ransonerna blir mindre och inte sällan levereras de i ruttet skick
Partifunktionärer på kvartersnivå är satta att stänga in och kontrollera folkets uttryck för ilska och desperation. Det funkar mycket dåligt. Missnöjet med såväl lokala som nationella ledare är större och mer publikt än på mycket, mycket länge. För många tar maten slut och de statliga ransonerna blir mindre och inte sällan levereras de i ruttet skick. Budfirman Meituan och deras konkurrenter kan inte möta efterfrågan, och det har uppstått en svart marknad där en vattenmelon kostar 250 kronor och leveransen en hundring till. Skillnader mellan fattig och rik polariseras på ett högst ickesmickrande sätt för en kommunistisk regim.
Det kinesiska kommunistpartiets löfte till folket är inte politiska, traditionellt demokratiska, rättigheter. Den kraftigt växande medelklassen i Shanghai är vanligtvis relativt nöjd med social stabilitet och trygghet i form av mat, bra bostäder och tillgänglig hälsovård. Men krisen i staden har lamslagit ekonomin. Kontor och fabriker är stängda och fraktbåtarna ligger stilla i världens största hamn. Filmer på tiggande och svältande invånare i den rika staden når ända ut till landsbygden. I tusentals byar utan avloppssystem men med snabbt bredband höjs ögonbryn: Varför håller inte partiet sitt löfte till folket?
Hur president Xi ska komma ur det här utan att förlora ansiktet är obegripligt, men att förlora ansiktet är samtidigt inte ett alternativ för en kinesisk president. Särskilt exakt nu; ilskan och instabiliteten kunde inte kommit vid en mer olämplig tidpunkt. I november är det tänkt att Xi ska väljas för en tredje femårsperiod vid makten. Följdriktigt har Xi beordrat ännu hårdare censur; vissa dagar är ordet “Shanghai” inte sökbart på Google-klonen Baidu. I Beijing, nästa jättestad som kan komma att totalt stängas ned, visar enorma reklamskärmar: “Skriv inte negativt om regeringen på sociala medier!”. Men trots implicita och explicita hot, fortsätter vanligtvis partitrogna kineser med sitt online-motstånd.
Kina har världens kanske mest avancerade internetfilter. De uppdateras ständigt med nya ord och uttryck som anses omoraliska och destabiliserande, men i takt med åtgärderna växer kinesernas sedan tidigare stora vokabulär av så kallad “algospeak”. Fenomenet är lika gammalt som internetcensuren i landet, så “Wuhan” blev snabbt “wn”, och en bild på en panda betyder säkerhetstjänsten. Och när det sprids tips om tekniska lösningar för att ta sig igenom den gigantiska brandväggen som stänger inne landets internetanvändare, används “Vietnamese Pho Noodles“ istället för förkortningen “VPN”.
För att komma undan censuren, har nu kodlagringsplatsen GitHub blivit en fristad från censuren. Sajten är avgörande för utvecklingsarbetet i den kinesiska techindustrin och kan därför inte blockeras av myndigheterna. Bland rader av JavaScript och annan kod pratar kineser om att “springa”. Diskussionerna och rekommendationerna handlar dock inte om löpning - “run” är algospeak för att emigrera. Att fly från Kina.
Mr Wu och hans grannar har just avslutat en om möjligt ännu mer stängd fas, av staten kallad jingmo - tystnad. Myndigheterna säger nu att Shanghai kommer återgå till ”normalt liv” den 1 juni, men online och hos Mr Wu är tonen skeptisk: Att tvingas visa upp sin hälsoapp för att få röra sig fritt, att låsas in i ytterligare veckor i karantän om den, av oklar anledning, visar rött… normalt liv? Ekonomin är i spillror, arbetslösheten skyhög. Tilliten till regeringen, till samhällets funktioner, till varandra – går den verkligen att reparera?
