Så hotar de globala avtalen vår demokrati
Inte bara Huawei som drar länder inför rätta
I helgen stod det klart att det kinesiska telekombolaget Huawei stämt svenska staten på minst 5,2 miljarder kronor. I svenska medier förfasas nu många, med rätta, över att ett företag som av säkerhetspolitiska skäl uteslutits från 5G-nätet kan komma att få ett miljardskadestånd från svenska skattebetalare. Men varför ställer ingen den uppenbara följdfrågan? Hur är det ens möjligt att Huawei kan stämma Sverige utanför det nationella rättväsendet?
Just den frågan har nämligen börjat ställas allt mer utanför våra gränser. Land efter land har under de senaste femton åren stämts av utländska bolag när de lagstiftat. Det kan handla om att fasa ut kolkraft, stoppa oljeledningar eller skydda folkhälsan. Även om det är lockande att beskriva Huaweis stämning som ytterligare ett tecken på ökade spänningar mellan Europa och Kina så har det här således egentligen lite med just Kina att göra. Huaweis stämning är bara en del av en internationell trend där stater som lagstiftar i det allmännas bästa dras inför rätta av stora företag.
Forskare pratar om hur företag som missgynnas av exempelvis klimat- och folkhälsolagstiftning satt i system att hota eller stämma stater, av den enkla anledningen att staterna förändrar den förda politiken. Än värre, det verkar fungera. Länder som Danmark och Nya Zeeland har talat om hur hotet om skadestånd påverkat utformningen av deras klimatpolitik. Kanadensiska delstater förhandsgranskar föreslagen lagstiftning för att undvika stämningar. Och ett stort antal länder har försenat eller urvattnat lagstiftning ämnad att minska rökningens hälsoskadliga effekter efter en våg av stämningar från internationella tobaksbolag.
Allt det här har möjliggjorts via så kallade investeringsskyddsavtal. Sådana avtal introducerades på 1960-talet och var tänkta att skydda företag som investerade i länder med opålitliga rättssystem. Det här var av olika skäl problematiskt från allra första början, men i dag har det blivit allt vanligare att stater med fullt utvecklade rättssystem ger investerare samma utökade rättigheter.
Det här handlar om långt mer än 5G-nätet. De nya avtalen låser in genomförda privatiseringar
Fallet med Huawei är första gången Sverige stäms, men inte första gången vi hotas. Ett australiensiskt gruvbolag hotade att stämma Sverige när riksdagen förbjöd uranbrytning, men föll på en teknikalitet. Skadeståndskravet uppgick till 17 miljarder, långt mer än hela miljöbudgeten.
Tyska Eon hotade att stämma Sverige i samband med att regeringen förberedde förändrade regler för elnätsföretagen. Efter hotet ändrade den rödgröna regeringen den föreslagna lagstiftningen – en ändring som applåderades av nämnda Eon.
Man skulle kunna tro att det här skulle ha fått politiker att dra öronen åt sig, men i stället för att i all hast försöka lämna avtalen verkar både Sverige och EU för att ingå nya avtal. Under förevändningen att systemet ska reformeras sluter EU nya frihandels- och investeringsskyddsavtal som expanderar det här systemet ytterligare – vilket ger ännu fler företag möjlighet att i framtiden stämma Sverige utanför det nationella rättssystemet. Skälet sägs vara förhoppningar om jobb och tillväxt, men bevisen för att avtalen faktiskt genererar detta är frapperande svaga.
Det här handlar om långt mer än 5G-nätet. De nya avtalen låser in genomförda privatiseringar och skapar organ där exempelvis ny EU-lagstiftning ska förhandsgranskas ur handelsperspektiv innan den når våra folkvalda. Sverige skulle kunna stämmas om vi förbjuder vinster i välfärden, försöker återta den politiska kontrollen över avreglerad infrastruktur (som elnätet) eller inför striktare klimat- och miljölagstiftning.
Risken är att Sverige i stället för att införa den lagstiftning som är den bästa möjliga för att värna medborgare, allmänintresse och miljö, inför den lagstiftning som kan accepteras av utländska investerare.
Om Huawei-stämningen ska föra något gott med sig kanske det är just att vi börjar fråga oss om det verkligen är så här vi vill ha det.
Rikard Allvin är handelsexpert och aktuell med boken ”Frihandelns fångar – avtalen som hotar demokratin” (Ordfront)
