Mejla

Kristofer Andersson

Popkulturen har avgått som politisk spelare

Det är dags att fimpa pärlhalsbanden och dyka ned i kulturkrigets sumpmarker

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Olivia Rodrigo vid helgens Glastonburyfestival, där hon tillägnade Lily Allens ”Fuck you” till de konservativa domarna i USA:s högsta domstol.
Olivia Rodrigo vid helgens Glastonburyfestival, där hon tillägnade Lily Allens ”Fuck you” till de konservativa domarna i USA:s högsta domstol.

KULTUR

Kåre Arvid Hesvik gick till London Pub i Oslo och kom aldrig hem. För VG berättar vännerna att Kåre brukade kalla Oslo Pride för ”både vår, julaften og 17. mai på en gang”.

Men årets högtid kom med ogräs under kudden. Bara timmar gick mellan att en nordisk hbtq-klubb för första gången beskjutits och att USA:s högsta domstol rev upp landets konstitutionella rätt till abort. På söndagen greps för övrigt 400 personer i samband med Istanbul Pride.

Du har förstås hört detta, precis som du har hört den 19-åriga sångaren Olivia Rodrigo. På musikfestivalen Glastonbury tolkade hon nyligen Lily Allens Fuck you. Hon tillägnade den de konservativa domare som 2022 bestämde sig för att upphäva amerikansk aborträtt.

Möjligen betyder Rodrigos tilltag något. Kanske var det också ”viktigt”. Ändå saknar jag – som ägnat 20 år av mitt liv åt att skriva om musik och kläder – just nu tro på den så kallade populärkulturens förmåga att justera den här tidens riktning.

I ett sekel har västs friheter vävts med pop. Från 1933 års musikal Footlight parade och nattklubben Latin Quarter, via Judy Garland, medborgarrättsrörelsens orkestrar och åttiotalets Fire Island-disco till Lil Nas X, denna tonårsdröm i gul fjäderdräkt från Gucci.

Ändå har popkulturen, just nu, avgått som politisk spelare. ”Progressiva” må ha både ny musik och allehanda allierade influencers, men motparten har makt och organisering.

Det är knappast Beys renässans som väntar, utan någon annans

För länge har självutnämnt godhjärtade amerikanska artister och kusteliter solat sig i Michelle Obamas mantra om att höja sig när motståndaren sänker sig. Ursäkta en fråga från vän av ordning – men tycker ni att det går bra? Det är dags att fimpa pärlhalsbanden och dyka ned i kulturkrigets sumpmarker.


För ett par veckor sedan släppte Beyoncé singeln Break my soul från det kommande albumet Renaissance. Jag vill älska den, jag vill älska hur den målmedvetet slår sina rötter i svart och queer musikhistoria och jag vill älska hur dess antikapitalistiska rader uppfyller popmusikens första löfte om att det alltid är viktigare vem du vill vara än vem du är.

Men för tillfället är den bara en jabb i luften samtidigt som motståndaren vill utradera varje vunnet framsteg. Den konservative amerikanske HD-domaren Clarence Thomas tycker nu att domstolen ska ta sig an samkönade äktenskap och fri tillgång till preventivmedel. Det är knappast Beys renässans som väntar, utan någon annans.

Framför näthinnan flimrar bilder från sjuttiotalets Teheran och Kabul. De städerna kom att släckas, svartna. Minns att allt alltid kan förändras, till och med ditt eget hem, till platser där vår, jul och 17 maj aldrig firas på samma gång.

ANNONS

Prova Nextory gratis i 30 dagar - marknadens största utbud av E-böcker och ljudböcker!

Extern länk från Nextory

Gå till Kampanjen

Av: 

Kristofer Andersson

Publisert:

LÄS VIDARE

Kommer folk sluta skjuta varandra nu?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Hbtq

Abort

Medborgarrättsrörelsen

Olivia Rodrigo

Pop