Ett farväl till USA som vi känner det

Det här är den nobelföreläsning Bob Dylan borde ha hållit

Av: Martin Aagård

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: TT

Jag kan vara en av få som faktiskt fick gåshud av Bob Dylans förinspelade och försenade nobelföreläsning

Den var absurd.

Och alldeles underbar.

Som en lydig skolgosse med mössan i hand rabblade den nyblivne litteraturpristagaren upp hela handlingen i Moby Dick. Sen rabblade han handlingen i Odyssén.

”The Odyssey is a great book” konstaterade Bob Dylan. 

En fullkomligt enastående formulering av en nobelpristagare i litteratur.


Föreläsningen var ett mästerverk i trots. Medvetet eller omedvetet. Ett sätt att artigt tacka för slantarna samtidigt som han elegant förlöjligade akademiens kulturuppfostrande ambitioner.

Men som berättelse om Dylans eget skapande var den i stort sett meningslös. Den gav inga ledtrådar till varför han skriver som han skriver. I ett fåtal meningar nämnde han Buddy Holly och folkmusikvågen i Greenwich Village. Det var allt.

Men i natt kom till slut den föreläsning han borde ha hållit. Det är den första text han skrivit sen dess och den första han tonsatt sen 2012. En nästan sjutton minuter lång sång om mordet på John F Kennedy med titeln ”Murder most foul”.

Mordet på JFK i Dallas 1963 är Boomergenerationens 9/11. 

Jag minns hur min egen far gav mig en silverhalvdollar från året efter och sammanbitet pekade på gravyren ”In God We Trust” innan han delade med sig av konspirationsteorierna. De liknade inga andra. Den amerikanske president som väljs vart tjugonde år dör på sin post. Ronald Reagan bröt förbannelsen. Eller gjorde han det? Det är inte bara Oliver Stone som aldrig kunnat släppa den där dagen i Dallas.

Men uppenbarligen är Dylan en betydligt mer seriös privatspanare än de flesta andra i sin ålder. Sången innehåller ledtrådar för den som söker såna. Mördarna omtalas i alla fall i plural. Vapnet slängdes i en rännsten. 

Musikaliskt är den svår att skilja från hans nobelföreläsning. Melodin är på riktigt oförglömlig eftersom den består av en enda ton. Produktionen lutar sig helt mot klangen i Dylans röst. Att det hela påminner en smula om Adam Sandlers låtskrivande må vara hänt. 


Den här gången rabblar Dylan istället upp hela den amerikanska popkulturhistorien. Ingen glömd, allting nämnt: Woodstock, Altamont, blackface, Terror på Elm street, Patsy Cline, Tom Dooley, Don Henley, St James infirmary, Guitar Slim, Harold Lloyd, Bugsy Siegel, Chuck Berry, Rub a dub dub…

Många artister i Dylans generation trillade djupt ner i det popkulturella kaninhålet. 60-talets folksångare började med att samla och kopiera tidig amerikansk popmusik och egentligen slutade de aldrig kartlägga den. De saknar motsvarighet i Sverige. Vi har ytterst få artister med det där akademiskt arkeologiska förhållningssättet till popkulturen. Möjligtvis har den skamlöst stjälande Håkan Hellström ärvt lite av deras bildningsideal.

Och i ”Murder most foul” är det ingen skolpojke utan en sann professor som föreläser.

En tredjedel av de 17 minuterna består av en uppräkning av låtar den legendariske discjockeyn Wolfman Jack borde spela för Bob Dylan. En oändlig namedropping av kulturella ikoner som vore fullkomligt outhärdlig om det inte vore just en amerikansk kulturell ikon som pratade. Få nu levande människor kan yttra orden ”play it for me and Marilyn Monroe” med fullständig självklarhet.


Frågan är vad som pågår här egentligen?

Är det ett avsked? Bob Dylans sätt att kasta in handduken?

”Riding in the backseat next to my wife. Heading straight on into the afterlife” sjunger han om Kennedys sista minuter. ”Darkness and death will come when it comes”.

Jo, det är helt klart ett farväl.

Ett farväl till Bob Dylans förmåga att uttolka USA. 

Han klättrar upp i sitt enorma torn av amerikansk popkultur för att blicka ut över landskapet, men allt han ser är ett historiskt mord. En avrättning han fortfarande inte begriper.

Fundamentet för hans värld, alla dessa sånger och filmer, denna rika kultur byggd av migranter och minoriteter räcker inte längre till. Någonting pågår, frågan är vad.

Det är ett kulturellt testamente.

Han behöver inte ens nämna Donald Trumps namn.

Det var ett synnerligen fult mord.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN