Grön strid om pandemin
Coronan ger debatten om naturens gräns för mänsklig expansion nytt liv
”Coronapandemin är naturen som skickar ett budskap till oss.” Orden kommer från Inger Andersen, chef för FN:s miljöprogram Unep, som i en artikel i brittiska The Guardian påstår att det aldrig funnits så stora möjligheter som nu för nya sjukdomar att sprida sig från vilda djur till människor. När tropiska skogar skövlas för att ge plats åt jordbruk och industrier tvingas djur som blivit av med sina naturliga livsmiljöer ändra rörelsemönster i jakt på mat. Resultatet blir en ökad risk för att till exempel en smittbärande fladdermus ska komma i kontakt med tamdjur och människor.
En som provocerats av FN-chefens uttalande är vetenskapsjournalisten Charles C Mann: ”Naturen skickar oss ett budskap? Och det budskapet är … vad? Att min 89-åriga mamma som nu befinner sig på sjukhus måste dö?”, skriver han på Twitter. Han kallar idén om en natur som skickar budskap till oss för en ”pathetic fallacy” – en term inom litteraturkritiken för den sentimentala villfarelsen att tillskriva naturen mänskliga känslor och mänsklig agens.
Mann är också skeptisk till viljan att slå fast att den rådande pandemin är ett bevis för att absoluta ekologiska gränser har överskridits. Han anser att det finns större anledning att se coronakrisen som ett politiskt misslyckande som började med Kinas ovilja att städa upp sina så kallade våtmarknader och fortsatte med en global oförmåga att förbereda sig för smittans ankomst. Mann pekar på att avskogning och mänsklig exploatering av vad som tidigare var vildmarker är något som ökat i många decennier utan att vi sett motsvarande ökning av dödligheten i infektionssjukdomar.
Oenighet om var de ekologiska gränserna för mänsklig expansion finns har alltid varit huvudtemat i den gröna debatten, ända sedan miljöförstöring som politisk fråga fick sitt genombrott på 1950-talet. Det är också en fråga som alltid, bakom argumenten, har varit djupt ideologisk.
I boken ”The wizard and the prophet” från 2018 berättar just Charles C Mann historien om den striden: om hur naturen ska förstås och hur vi människor kan samexistera med den. Boken är till stora delar en dubbelbiografi över de två vetenskapsmän som enligt Mann lade grunden för mycket av det moderna miljötänkandet, agronomen Norman Borlaug och ekologen William Vogt. De får i Manns framställning representera två arketyper. Å ena sidan ”trollkarlarna” – de som menar att stigande befolkning och rikedom kan hanteras med smart tillämpning av modern teknik. Och å andra sidan ”profeterna” – de som betonar nödvändigheten av att skala ner och respektera naturliga gränser.
Norman Borlaug, trollkarlen, var den viktigaste personen bakom den så kallade ”gröna revolutionen”. Hans förädlade grödor och nya metoder för jordbruk som började spridas till u-länder under mitten av 1900-talet gjorde att länder som Indien och Pakistan kunde fördubbla sina skördar. Borlaug tilldelades Nobels fredspris 1970 och det brukar sägas att han räddade en miljard människor från att dö i svält, även om det, som Mann påpekar, är ett påstående med stora inslag av spekulation.
William Vogt, profeten, kom 1948 ut med den epokgörande ”Road to survival” – den första riktiga ”allting går åt helvete”-boken. Mann menar att Vogt lade grunden för mycket av den moderna miljörörelsens tänkande och egentligen för hela vår förståelse av begreppet ”miljön”, the environment. Innan ”Road to survival” var miljön snarare något som åsyftade en specifik plats – en skog, en kustlinje, en träskmark – som utövade inflytande på människor. Vogt gav oss den moderna definitionen av ordet: Miljön är en global totalitet och inflytandet går i den motsatta riktningen. Människan påverkar miljön.
Mann beskriver hur dessa idéer öppnat våra ögon för industrisamhällets destruktiva effekter på naturen, men han ägnar även mycket utrymme åt de olyckliga konsekvenserna av teorierna om överbefolkning som Vogt också var en pionjär för. Särskilt inflytelserik blev amerikanska biologen Paul Ehrlichs bok ”The population bomb” som kom ut 1968, samma år som Vogt begick självmord förtvivlad över att världen vägrade lyssna på hans varningar.
Men Ehrlich hade lyssnat på Vogt och många lyssnade i sin tur på Ehrlich när han förutspådde massvält med hundratals miljoner döda i utvecklingsländer till följd av överbefolkning. Förutsägelser som inte slog in. Mycket tack vare Borlaugs gröna revolution, men även på grund av gynnsam politisk utveckling. I till exempel Indien är minskad korruption en viktig anledning till att de massiva svältutbrott som var vanliga under britternas kolonialvälde inte har förekommit efter självständigheten.
Även om den gröna revolutionen kraftigt höjde jordbrukets avkastning så kom den med ett pris.
De felaktiga prognoserna om det akuta överbefolkningsproblemet hade kanske inte varit så mycket att bry sig om om det inte varit för att de inspirerat till omfattande tvångssteriliseringskampanjer i bland annat Indien under 1970- och 1980-talen. Insatser som skapade ett enormt lidande för de många miljoner kvinnor och män som utsattes.
Det finns kanske många skäl att hävda att Borlaug ”vann”. Men Mann nyanserar den bilden också. Även om den gröna revolutionen kraftigt höjde jordbrukets avkastning så kom den med ett pris. Den omfattande användningen av bekämpningsmedel och konstgödsel orsakade förödelse i jordbruksekosystem och har lett till stora kväveföroreningar i land och vatten. Dessutom har energiförbrukningen skjutit i höjden. Industriellt ”borlaugianskt” jordbruk är en stor bidragande orsak till föroreningar och klimatförändringar.
Därtill kom de sociala kostnaderna. De nya metoderna gynnade de stora aktörerna. Land och tillgångar koncentrerades i färre händer. Det traditionella jordbruket slogs ut och fattiga småbrukare tvingades in i städerna.
Vad man anser vara en stor social kostnad handlar såklart också om ideologi. Enligt det ”borlaugska” synsättet är ett storskaligt industrisamhälle acceptabelt eftersom man anser att det är vad som bäst skapar det goda livet med frihet, autonomi och välstånd för individen. Men enligt det ”vogtianska” perspektivet är inte det ett gott liv, det är alienation, det är att vara avskärmad från naturen och sina medmänniskor. Det goda livet finns snarare i ett decentraliserat, småskaligt samhälle där man samarbetar i mindre gemenskaper och respekterar naturen som ett värde i sig självt, inte bara som ett förråd för mänskligheten.
Detta är ett återkommande fenomen i miljödebatten. Man hänvisar till en yttre tvingande kraft, till exempel ”vi måste respektera ekologiska gränser!” eller ”vi måste höja produktiviteten!”, som en förevändning för att få genomdriva den samhällsutveckling man ändå ville ha. Vad som framställs som en dispyt över praktiska frågor handlar egentligen om hjärtat, som Mann uttrycker det.
Kampen mellan de två perspektiven: ”skala ner, minska fotavtrycket!” och ”gasa, effektivisera!” lär fortsätta. Mann skildrar i boken hur det kämpas i laboratorier världen över för att återupprepa Norman Borlaugs bedrift, att ännu en gång få till ett lika stort skutt i grödornas produktivitet. Något man tror kommer behövas om vi framåt seklets mitt ska förse 10 miljarder människor och en växande, alltmer köpstark, global medelklass med mat. Kanske går det igen, kanske inte.
Även de mest teknik- och framstegsoptimistiska trollkarlarna brukar vara djupt oroade över till exempel klimatförändringar.
Frågan om ekologiska gränser kommer hursomhelst alltid vara svår att besvara fullt ut. En återkommande kritik från trollkarlslägret är att miljörörelsens tänkande ofta utgått från missförståndet att ekosystem existerar i någon sorts tidlös balans, fram tills att människor stör dem. Men ekosystem befinner sig i ständig förändring. Snarare än evig balans är det frågan om en evig turbulens. Det gör frågan om vad som är ett ”naturligt tillstånd” och en ”ekologisk gräns” mycket mer tvetydig. Att påpeka detta är inte detsamma som att påstå att allt människor gör för att bidra till ”turbulensen” är sak samma och att miljöproblem inte kan existera. Även de mest teknik- och framstegsoptimistiska trollkarlarna brukar vara djupt oroade över till exempel klimatförändringar. Däremot ser de mycket av det övriga pratet om planetära gränser och jordens bärförmåga, carrying capacity (ännu ett begrepp lanserat av Vogt) som ett led i den långa historien av malthusianska domedagsprofetior som om och om igen inte infrias.
Coronakrisen har blivit ännu en frontlinje i den eviga striden som Vogt och Borlaug initierade. Debattörerna kommer presentera argumenten för hur mänskligheten ska samexistera med pandemihotet som absoluta nödvändigheter. Men som vanligt lär det inte alltid handla om framtiden som den måste se ut, utan om framtiden som man vill att den ska se ut.
