Francos övergrepp ekar på nytt i Spanien
Fängelsedomarna mot Kataloniens folkvalda ledare är groteska
Raül Romeva var ledamot av EU-parlamentet åren 2004–2014 och representerade De gröna. Han har varit lärare vid flera europeiska universitet, övervakat fredsprocessen i Bosnien och arbetat för biståndsorganisationen Oxfam.
Numera är Romeva fängslad, dömd till ett tolvårigt straff för uppvigling mot spanska staten. Romeva var nämligen utrikespolitisk rådgivare åt den katalanska regionregering som ville ge medborgarna rätt att rösta om Kataloniens framtid.
Medan Romeva forslats runt mellan olika fängelser har han skrivit en bok med den vackra titeln Esperanza y Libertad, Hopp och frihet (Ara Llibres).
Spaniens rättsväsende placerar sig i en absolut botten inom EU. Domstolarna är inte självständiga; de rekryteras politiskt och nepotistiskt. Advokatkåren är politiskt splittrad, dock med stark högernationalistisk majoritet
Den katalanska kampen gäller inte främst oberoende, utan befrielse från beroende av den härskande och dominerande spanska statsapparaten. Den representerar det auktoritära, det koloniala arvet; flaggan och nationalsången är ännu kopplade till Francodiktaturen, skriver Romeva.
Den spanska överhetsstaten vill med repression och rättsövergrepp beröva katalaner möjligheten att utveckla en ny sorts politisk gemenskap, byggd på folkrörelser, öppenhet och icke-hierarki. Förankringen i ett federalt EU är given men perspektivet är kosmopolitiskt.
Fängelset är som en borg, ogenomträngligt, avspärrat av murar och taggtråd, skriver Romeva. De inspärrade lider av skräck för att vara bortglömda. Han är ingen propagandist; han prövar sin politiska övertygelse, undersöker varför omvärlden ofta är så frågande och så okunnig inför ”det katalanska”.
Han står nära pacifismen, prövar och läser om icke-våldsstrategier. Aldrig hat, aldrig hämnd, i stället samtal och dialog, fast inte som terapi utan riktat mot bestämda mål, som behovet av en ny, mångnationell spansk gemenskap. En ny författning som ersätter den som snabbt framförhandlades 1978 för att förmå Francosympatisörer att ge upp diktaturen.
Romeva drar den avgörande slutsatsen: bristen på fundamental demokrati är huvudanledningen till att landet inte har kunnat hantera den konstitutionella kris som följt på konflikten mellan Spanien och Katalonien.
Bokens förord är skrivet av Jenn Díaz, ung och mycket framgångsrik författare. Hon betonar feminismen i Romevas budskap. Feminismen är, liksom försöken att skapa en representativ, deltagande demokrati, en av vår tids mest betydelsefulla rörelser. Båda hotas ständigt av machomoral och auktoritär centralism, fundamentala ingredienser i spansk-nationalismen, ”espagnolismen”.
På bokens omslagsteckning sticker Romeva ut sitt skalliga huvud genom fängelsegallren; han håller en fredsblomma i handen och sträcker den mot omvärlden. En stoisk optimism, för ett kort ögonblick bekräftad av EU: EU-parlamentet gav för någon månad sedan immunitet åt Oriol Junqueras, Romevas nära vän och fängelsekamrat. Han fick juridisk och demokratisk rätt att utöva det EU-mandat väljare givit honom och valdes också till De grönas vice president.
Den korrupta, politiserade Högsta domstolen i Spanien protesterade omedelbart och EU gav upp, dumpade Junqueras, berövade honom politiska och medborgerliga rättigheter. Ett förnedrande nederlag för den europeiska demokratin. Den folkvalde Junqueras kan tvingas stanna i fängelse i tretton år.
I rättegången, där han och flera demokratiskt valda ledare och folkrörelseföreträdare fälldes, var skulden och domarna utskrivna i förväg – av den politiska makten. Försvaret var i princip avväpnat. De slutsatserna drar en rad internationella människorättsorganisationer.
Inom kort väntas EU-parlamentet också upphäva immuniteten för de demokratiskt valda Carles Puigdemont och Antoni Comin, för närvarande EU-ledamöter. Spanska Högsta domstolen kommer än en gång att överpröva och underkänna EU-rätten, EU-parlamentet och väljarna.
Ytterligare groteska exempel på illiberal spansk rättspraktik: Valmyndigheten, en administrativ institution, har avsatt Kataloniens regeringschef Quim Torra och blockerat honom från alla politiska uppdrag. Brottet: han lät inte snabbt nog ta ner katalanska gula band från husväggar i Barcelona.
En fortsättning på exempelsamlingen: Förra veckan varnade Spaniens högsta juridiska institution landets vice premiärminister Pablo Iglesias för att han uttalat några kritiska ord om rättsväsendet. Iglesias hotade därmed, enligt de höga domarna, statens institutioner och nationens enhet. En reflex från Francodiktaturens förakt för yttrandefrihet.
Spaniens rättsväsende placerar sig i en absolut botten inom EU. Domstolarna är inte självständiga; de rekryteras politiskt och nepotistiskt. Advokatkåren är politiskt splittrad, dock med stark högernationalistisk majoritet.
Liberaler protesterar gärna, och med all rätt, mot Ungerns och Polens politisering av rättsväsendet. De jublar däremot när Spaniens domstolar utmäter hundraåriga fängelsestraff mot katalanska demokrater. Det vanliga liberala hyckleriet.
Motsättningen mellan centralmakten Spanien och Katalonien har kraftigt dramatiserat den eviga striden mellan den nationalistiska högern (liberaler, moderater och fascister) och den ideologiskt decentralistiska vänstern (socialister och vänstersocialister).
Pedro Sanchez regering, mandatmässigt svag, kan vara på väg att inleda en meningsfull dialog med Katalonien. Regeringen har passivt stöd från det största katalanska partiet, vänsterrepublikanerna ERC.
Kanske kan katalanerna med tiden, som så många andra har tillåtits, få hålla folkomröstning om sin framtid.
Som Romeva skriver: ”Valurnorna får aldrig göra oss rädda, aldrig någonsin.”
