Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

• Det brukar sägas att Sveriges ekonomiska elit inte är intresserad av kultur men stämmer det?
• Sverige har blivit ett land där de som redan har får mer: på 25 år har antalet miljardärer gått från 28 till över 500, och på samma tid har de tillsammans blivit 30 gånger rikare.
• I fyra texter undersöker Kristofer Andersson hur de superrika förhåller sig till kultur och bildning – och hur det påverkar oss andra.
• Del 4: ”Du menar att det skulle finnas en plan?”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I tre texter har jag argumenterat för att Sveriges rikaste människor vill få ökad kontroll över kulturlivet: Hovet lanserar Prinsessan Estelles kulturstiftelse efter 50 år av kulturell träda. På Handelshögskolan i Stockholm fostras en ny generation rika i konst och bildning. Smak förfinas genom privata gallerier och bankernas konstsamlingar. Techbolagen – Spotify, Storytel, et consortes – käkar 1900-talets fysiska mötesplatser. Vad som gror är inte en ny överklass, utan en välbekant, någon som liknar sina europeiska klasskamrater. Samtidigt eroderar förra seklets institutioner.

Nu är det alltså tid att nämna dem som låtsas som att det regnar, de forntida makthavarna som tror att de fortfarande har kontroll. Allt hos dem är redan gammalt förutom ögonen och de är onekligen blå.

Snart blir det omöjligt att pyssla med konst om du inte antingen har para på banken eller tillgång till en rik och vit mecenat. Kultur reduceras till hobby i mån av tid och möjlighet, till en fritidssyssla.

I den kontexten spelar jiddret om ”nepobabies”, typerna som fått låglöneyrket ”krönikör” som arvegods, ingen roll. Dagen när den kulturella kontrollen hamnar hos kapitalet kommer många ha ägnat sina sista år åt att försvara maktförhållanden i tron på att de gynnade dem själva.

Jag ser författare från 1900-talet gnälla på att deckarparet Grimwalker vill skriva böcker med hjälp av AI. Jag ser en ny intelligentia spela samma spel som den förra. Jag ser förbund och föreningar – kulturklassens egna ”gatherings” – halsa rioja för Dawit Isaaks skull som om morgondagen inte finns, men det gör den.

Det offentliga samtalet har förskjutits från verkligt till symboliskt kapital. Södermalm representerar maktkoncentration snarare än Östermalm. En regissörs buksvåger är mer spännande än Karl-Johan Perssons farsa.

Driver ni? Är detta vad ni tror kommer att möjliggöra ett äkta kulturliv de kommande hundra åren?

HOHO? NÅGON HEMMA?

På vårens upplaga av Stockholms litteraturmässa hette programpunkterna saker som ”ljuset”, ”trådarna” och ”nåden”. Välkommen till ytterligare en heldag med lågenergiska poeter i avsaknad av något att säga. Förlåt, jag är knappast bror av onödig masskommunikation, men är det bara jag som tycker att det har blivit svårt att andas?

Företagen är på väg in i konsten. Förmögenheterna likaså. Allt annat – ut. Ibland tänker jag att det ändå blir bäst så. Status quo är för påvert. Men även om dagens kulturklass är lismande och enögd hyser jag få förhoppningar om att bolagsstyrning löser saken. Då hamnar vi väl istället på ett kulturens Nya Karolinska där trevliga managementkonsulter motar obehag i grind.

Men några saker talar för att jag har fel. Det går att argumentera för att den svenska överklassen aldrig har släppt kulturen. Familjen Bonnier äger alltjämt hundra procent av landets största förlag. Svenska Akademien lyder under Gustav III:s stadgar samt Horace Engdahls morgonhumör. En välkänd person i det svenska näringslivet säger så här:

”Du menar att det skulle finnas en plan? Som skulle innebära att vi skulle ha mer stora onda gallerier och privata initiativ drivna av överklassen? Det är jag inte säker på.”

Men jag känner igen en sargad marknad – öppen för den större att baxa – när jag ser den. Den svenska publiken innebär 10 miljoner potentiella konsumenter. Det är ingenting. Ett pressat public service krymper nålsögat. Kulturbidrag fördelas till dem som vet hur man skriver en ansökan, som duktigast kryssar i boxar om inkludering, istället för till dem med idéer. Inflationen fräter på stipendier. Sveriges äldsta förlag (Norstedts) ägs redan av techföretaget Storytel. Sedan toppen i juli 2020 har de nya ägarna förlorat runt nittio procent av sitt börsvärde. Tror någon att det inte får konsekvenser? Well, akta dig för att hamna i onåd hos fel person. Titeln ”seklets definierande konstnär” tilldelas den som redan har. Hej Google, visa mig hur jag bäst äter kuk. Det lär behövas.

Det är också kul att se vad som händer när det äntligen kommer en ny kulturyttring. En som är självägd och som får unga människor att vilja ändra sig själva. Men den svenska gangsterrapen skulle städas bort. Det handlar mindre om att den är läbbig och mer om att den inte erkänner några andra gängbildningar än sina egna. Viljan att till varje pris konservera gårdagen har vid det här laget gjort  svenskt kulturliv trasigt och rostigt.

En enda kulturfråga bör vara intressant: Privat kapital kontra gemensamma samhällsresurser. Antingen slåss man, eller så agerar vi som att det inte är en fråga över huvud taget. Nu över till Jens Liljestrands bil. Var den röd?

Jag fattar att de styrandes nygamla intrång i kulturen kan verka mysigt, typ som Jarla Partilager, finansmannen Gerard De Geers galleri där han visar upp konsten han shoppat.

Men redan idag är Handelshögskolan ett av landets bästa museer för samtidskonst. Vad som borde vara allmän egendom hamnar i privata samlingar. Det får de flesta av oss aldrig se. Personer med lägenheter värderade till 40 miljoner kronor berättar för mig med trygg röst om att det viktigaste är att fler privata donationer kommer in i kulturlivet. 

I tidningen Axess skriver den moderata kulturministern Parisa Liljestrands statssekreterare Karin Svanborg-Sjövall att ”den gamla ordningen behöver utmanas” och att ”morgondagens börshajar och finansmatadorer kommer att vara mer kulturellt bevandrade än på generationer”.

Kulturen har under lång tid deformerats – inte av politiker, utan av bastionerna, av alla oss själva. Rika människor må präglas av det ena med det tredje men har reell handlingskraft att lägga bakom orden. Vad har vi andra? Problem med spriten? 

Metoden för motstånd lyder: Gör det själv och gör det från grunden. Ignorera praxis. Förakta status. Riv huset. Vid behov, använd slägga.