Farligast är den höger som kommer efter dem
När Åkesson och Kristersson slutar kan det gå hur illa som helst
Det har sagts att Moderaternas samarbete med Sverigedemokraterna påminner om när kristdemokraten Franz von Papen, Tysklands fredlige rikskansler, bjöd in Adolf Hitler till makten. Tre månader senare hade Hitler självsvåldigt utnämnt sig till Führer und Reichskansler, olagligförklarat socialdemokraterna och upplöst övriga oppositionspartier.
Den berättelsen hänger inte ihop. Att Ulf Kristersson skulle vara von Papen och Jimmie Åkesson vara Hitler; att Sveriges demokrati skulle vara sårbar som Tysklands för 90 år sedan; att vår ekonomiska kris kan jämföras med 1930-talets tyska arbetslöshet, inflation och bitterheten efter Versaillesfreden. Allt är så osannolikt att det känns pinsamt att kommentera.
Men vänd blicken mot USA. Mot Tea Party-rörelsen och den kanske blivande presidenten Donald Trump. Då skymtar konturerna till en berättelse om Sverige som inte är alldeles befängd.
Den skulle kunna gå så här. Inom den tidiga Tea Party-rörelsen syntes knappast något intresse för flykting- och invandringspolitik eller socialmoraliska frågor. Engagemanget gällde ekonomin, perspektivet var libertarianskt – avregleringar, sänkta skatter, isolationism, demilitarisering, färre bidrag.
Sänkta skatter? Publiken applåderar. Build the wall? Publiken blir tokig av glädje. Lock her up? Extas!
Flera förslag var för extrema för min smak, men ansatsen var behövlig. USA höll på att försvagas och med Kina var det tvärtom. Den förskjutningen var inte vad världen behövde.
I Tea Party-rörelsen såg republikanerna potentialen till en växande väljargrupp som kunde locka också demokrater. Problemet var att det långt ut till höger fanns antipolitiska grupper som också såg möjligheten att infiltrera dessa tanter och farbröder. Extremisterna vann. I dag är det rättvist att säga att GOP kidnappats av Tea Party-rörelsen. Det fiskala fokuset har blivit perifert. Nu står flyktingar, invandrare, socialmoral och kulturkrig i centrum. Sänkta skatter? Publiken applåderar. Build the wall? Publiken blir tokig av glädje. Lock her up? Extas! Och den republikan som inte svär de antipolitiska aktivisterna trohet röstas bort i nästa primärval.
Hur fortsätter berättelsen om Sverige, som leder till det amerikanska tillståndet?
Vi tar det från början. Ulf Kristersson ville byta ut den socialdemokratiska regeringen av demokratins mest legitima skäl: ansvarsutkrävning.
Jag går utan förbehåll med på det. Skrönan att Kristersson, Gunnar Strömmer och Elisabeth Svantesson drivits av viljan till personlig makt äger inget stöd i erfarenheten. Den är rappakalja lika mycket som om den gällt Magdalena Andersson, Anna Ekström och Karl-Petter Thorwaldsson.
Den motvilliga risk Kristersson tog var att skänka SD inflytande över regeringsförklaringen, men på sikt troligen något mera illavarslande, att partiets ställning inom svensk politik avdramatiseras.
Finns det krafter som kan stå emot att riksdagshuset stormas? Frågan är raljant, se den som en metafor, och svaret är att det finns solida motkrafter. Jimmie Åkesson är, som jag pinsamt nog redan känt mig tvingad att påpeka, inte Adolf Hitler. Han är inte heller Donald Trump.
Vidare, Ulf Kristersson är en erfaren politiker som står på en solid grund av liberala värderingar. Gunnar Strömmer (den bästa statsminister Sverige inte haft) är marinerad i rättssäkerhetens principer. Svantessons kristna övertygelse inger förtroende.
Europas populistiska högerpartier har vunnit sina framgångar inte enbart genom att byta bomberjackan mot blazer
Och kanske är jag naiv – nyligen närmast anslöt sig Magdalena Andersson till SD:s krav för att ge Kristersson sitt stöd – men jag har hyfsat förtroende för vår demokrati och valmanskår. Ingen riksdag kan för närvarande driva igenom extrema lagar utan att betala priset vid nästa val.
Nästa fråga är obehagligare. Finns det krafter som kan övervinna dessa motkrafter? Att tro något annat vore enfaldigt. Mest uppenbart är att Åkesson och Kristersson en dag kommer att ersättas av nästa generation.
Hur fortsätter nu berättelsen? Låt oss börja med Sverigedemokraterna. I Radikaliserad konservatism (Atlas) skriver Natascha Strobl att den politiska högern har radikaliserats. Hon har fel. Motsatsen är fallet. Europas populistiska högerpartier har vunnit sina framgångar inte enbart genom att byta bomberjackan mot blazer. De har också anpassat sina politiska förslag och retorik till något som inte är rena provokationer; hos oss till något också sossar och liberaler kan diskutera. Invandringen ska minska, men EU-rätten följas. Priser på fossila drivmedel ska ner, men klimatkrisen erkänns. Hårdare krav för att få tillgång till välfärdsstaten, men välfärden ska värnas. Partiets popularitet bland fackföreningarnas medlemmar erkänns nu av LO-ledningen, som ser det som sin ”plikt” att samtala med SD.
Men Strobl har också rätt. Den antipolitiska extremhögern har radikaliserats och börjat organisera sig. Det är här, bortom partiernas kontroll, som de våldsamma tendenserna träder fram, precis som i USA. Inte revolution från toppen, utan extremhögerns känsla att den äntligen fått politiska representanter. Här möter de antipolitiska extremisternas krav de folkvaldas beroende av just deras stöd.
Så vad sker då när den antipolitiska delen av SD:s anhängare upptäcker att partiets nyvunna maktställning inte ger omedelbart önskat resultat? Där sitter Åkesson mellan Kristersson och Pehrson och skriver under avtal, men lik förbannat dräller det av utlänningar på gatorna.
På så vis kan Åkessons framgång också bli hans fall. Kanske tvingas han bort, men troligare är att han efter 17 år som partiledare snart väljer sin avgång. När sedan Kent Ekeroth tar emot blomsterkvasten inför stormande applåder på partiets landsdagar, vems blick i kulissen söker han? Kanske Gustav Kasselstrands, som då beviljats nytt medlemskap i partiet. Kanske Tobias Andersson i t-shirt med ”Slutstation Kabul” över bröstet. Och vem är kvinnan som sitter på andra raden och viskar ”helg seger” till Björn Söder? Annorlunda uttryckt, när blir den antipolitiska falangen så stark att den kidnappar partiet – som i USA?
Låt oss säga att en sådan utveckling blir verklighet och Moderaterna är fortsatt beroende av SD för regeringsmakten eller, ännu värre, måste välja mellan att ge stöd antingen åt en sverigedemokratisk eller en socialdemokratisk statsminister. Exit Kristersson. Inte en chans att han kompromissar med sina övertygelser till den grad att han deltar i sådana förhandlingar. Samma är sant för varje person som omger honom i partiledningen.
Och då är väl hans troliga efterträdare – den enda möjliga – någon som så gärna vill ha makten att han eller hon är beredd att bidra till en sådan konstruktion? En fin ministerpost åt sig själv; sex, sju ytterligare taburetter åt sina lojalister. Trots allt mycket makt åt Moderaterna och hur skulle det vara bättre att helt ge upp möjligheten att påverka den exekutiva politiken?
Där och då befinner vi oss i det amerikanska tillståndet. Ingen borgerlig politiker kan få inflytande med mindre än att hålla sig väl med de svenska motsvarigheterna till Trumps antipolitiska inpiskare, grupper som Proud Boys, Boogaloo, Oath Keepers och Three Percenters.
En tänkbar väg om Sverigedemokraterna under ett radikalare ledarskap blir för extremt är att Moderaterna söker nya allianser. Det skedde nyligen i Sölvesborg, där man lämnade samarbetet med SD och vände sig till Socialdemokraterna. Genast fann sig Moderaterna i samma situation som de republikaner i USA som inte kysst Trumps ring. Gruppledaren, Kith Mårtensson, överöstes av hotfulla telefonsamtal. Sverigedemokraternas antipolitiska anhängare hoppades att ”fittkärringen” skulle brinna i helvetet. ”Jag trodde inte att det fanns så mycket hat i människor”, sade hon.
Hennes partikollega, Jörgen Martinsson, talade om en ”hagelstorm av hat och hot”. Han har tvingats söka hjälp hos partiets riksorganisation och förbereder en polisanmälan.
Nämn ett stabilt skäl till att något liknande inte skulle kunna ske på riksnivå om två mandatperioder, när SD:s antipolitiska anhängare vant sig vid och känner sig berättigade till makten?
Hur främmande känns nu stormningen av riksdagshuset? Självklart kan man spinna samma väv kring antipolitisk vänsterextremism, dynamiken vore densamma, men just i dag kommer hotet från den extrema högern och det började med Tidöavtalet.
Det fanns ingen bred mittfåra inför valet, men den hade kunnat skapas. Om Socialdemokraterna menade allvar med att hålla SD borta från makten, varför erbjöd man inte Ulf Kristersson posten som statsminister – det var trots allt han som hade valmöjligheter – och Strömmer justitiedepartementet? I gengäld, för att riktigt krångla till det, men också göra allvar av samarbetet, kunde Magdalena Andersson fått finansen, Centern landsbygden och miljön, medan sossarna och moderaterna delat på resten.
Kanske vore det en omöjlig sammansättning, sådant begriper inte jag, men om tio år kan vi vara många som önskar att den blivit verklighet. Att vi då inser att den förhånade Annie Lööf var den enda som såg klart.
Och finns det någon del i min berättelse som känns alldeles omöjlig?
