Polismordet blir politisk propaganda
SD exploaterar lidandet när de sprider filmen från Biskopsgården
Efterklangen från skotten har just tonat ut. En polisman ligger på asfalten, dödligt skadad. Människor går i chock mot platsen där polisens kollegor inleder desperata upplivningsförsök. Såklart tar någon upp en mobiltelefon, allt hamnar på film, och den hamnar på internet.
Ansvarstagande medier publicerar inte en bildruta av filmen, men Sverigedemokraternas propagandakanal Riks kör såklart på – bara ut med den på Youtube och andra plattformar. Vi och dom-narrativet måste ha bränsle, och när polisen fördömer deras agerande, slår de ifrån sig kritiken. Oskar Cavalli-Björkman, SD:s tillförordnade presschef, rycker på axlarna. Han säger till Nyheter24 (1 juli) att ”det är inget konstigt egentligen”, och drar sedan en jämförelse mellan filmen på polismannen med stillbilderna på Alan Kurdi. Låt oss återkomma till det.
Abraham Zapruders film från mordet på John F Kennedy är kanske världens första och mest kända så kallade ”bystander video”, en ögonvittnesfilm som också blev kulturellt definierande. Marxisten och kanske-kommunisten Lee Harvey Oswalds kulor träffar JFK:s huvud, Jackie Kennedy flyr över presidentbilens baklucka i rosa Chanel-klänning och väcker boomer-generationen ur den trygga efterkrigsdvalan, rakt in i det kalla kriget.
Dagen efter mordet sålde Zapruder filmen till LIFE Magazine för 150 000 dollar. Det är ungefär 10 miljoner kronor i dagens penningvärde.
Tonåringen Darnella Frazier sålde inte sin åskådarfilm från 2020, men den har överösts med priser och hyllningar. Hennes Facebookvideo på polisen Derek Chauvins dödliga attack på George Floyd tog Black lives matter-rörelsen långt från USA:s gator, till all världens fotbollsplaner och parlament. Filmen blev också, precis som i fallet JFK, ett tungt bevis i det uppmärksammade rättsliga efterspelet.
Att filma och lägga ut bilder på ordningsmakten är inte olagligt, så poliser världen över har fått vänja sig vid en större publik. Polisen har börjat tröttna, och både i Sverige och USA försöker man hitta nya sätt att förhindra att poliser ska bli viralt innehåll. Vid en filmad Black lives matter-protest i Oakland, drog plötsligt en polis igång Taylor Swift på sin mobiltelefon. Demonstranterna frågade förbluffade varför, och svaret blev att den upphovsrättsskyddade musiken skulle få Youtubes algoritmer att blockera filmen. Under flera protester i Kalifornien har polisen spelat bland annat Beatles Yesterday, och enligt forskare på Harvarduniversitetet har detta varit framgångsrikt: i flera fall har techföretagen automatiskt plockat ner videor med bakgrundsmusik från BLM-protester.
Att som Darnella Frazier filma uppenbar och pågående polisbrutalitet bör hyllas. Att som privatperson stå bredvid och filma hur en människa dör på asfalten borde vara straffbart.
Bilder kan vara en autentisk representation av vad som händer, men de är aldrig inte objektiva. En film som den från Biskopsgården existerar aldrig i ett vakuum – den både filmas och sprids i en kontext som direkt blir integrerad med bilderna. Men det som verklighetens folks fångar med mobilkameran är skakigt och med tidstypiskt vertikalt bildutsnitt, så det bär autenticitetens kännetecken. Det autentiska känns objektivt, så vi tar det för mer sanning än det trötta jamandet från politiker och tjänstemän.
Det här har sporrat polisen att ta upp striden om de virala berättelserna. Enskilda poliser använder sina sociala medie-kanaler som opinionsverktyg; det läggs ut bilder från ingripanden och brottsoffers hem varvat med sponsrat innehåll. Precis som Zapruder och den man som filmade i Biskopsgården vill även poliser tjäna pengar på åskådarmaterial.
Från polisledningshåll hörs inga brösttoner; tydligen får, och kanske bör, poliser vara uppmärksamhetstörstande influerare med rättspolitiska agendor. Den polisiära kampen om likes och views skadar förtroendet för kåren. Det finns, som bekant, riktigt polisarbete att lägga tid och kraft på.
Den man som filmade upplivningsförsöken vid polismordet i Biskopsgården anhölls senare. Det är, oavsett hur det går rättsligt, mycket bra. Att som Darnella Frazier filma uppenbar och pågående polisbrutalitet bör hyllas. Att som privatperson stå bredvid och filma hur en människa dör på asfalten borde vara straffbart. Och att som Sverigedemokraterna sprida filmen kommer att straffa sig i nästa val. Vilket för oss tillbaka till jämförelsen med Alan Kurdi.
Treårige Alan Kurdis far godtog att bilderna från den där turkiska stranden publicerades, men polismannens gravida fru hade inte godkänt Sverigedemokraternas användande av filmen på sin make. Stillbilden på Kurdi är dessutom långt mycket mindre integritetskränkande än den vidriga filmen från Biskopsgården. Det finns fler avgörande skillnader, men låt oss ändå följa Sverigedemokraternas tankebana.
Självklart användes bilden på Alan Kurdi i opinionsbildande syfte. Så när Sverigedemokraterna jämför med bilden på Kurdi, var syftet alltså att göra samma sak med filmen från poliskollegornas desperata upplivningsförsök. De vill exploatera lidandet för politiska syften; ändamålen helgar medlen. Att anhöriga, polisens kollegor och hela polismyndigheten misstycker är uppenbarligen av sekundärt intresse.
Så nästa gång Sverigedemokraterna pratar om den tunna blå linjen och hur mycket de värnar polisens arbete, kan det vara bra att komma ihåg hur de resonerade här. Och hur mycket längre än anständiga partier de alltid är villiga att gå.
