Till sist hatade jag Bernie Sanders-memet

Ingen kvinna skulle bli dyrkad av att bara sitta på en stol

En av alla versioner av Bernie Sanders-memet som cirkulerar efter Joe Bidens installation

Jag står inte ut med Bernie Sanders-memet och inte heller står jag ut med att jag inte står ut. 

I vanliga fall stör jag mig på människor som inte låter andra ha roligt! Första gången jag insåg hur mycket jag stör mig på det var när en video med en gris som räddade en get blev viral och strax efter blev det lika viralt att förklara hur grisen inte alls räddade geten, utan allt var fake. 

Allt det här hände något år innan ”fake news” blev ett begrepp så det kändes inte farligt att bli lurad. Det var liksom en gris och en get som såg ut att vara vänner och det kändes bra. Sedan dess har dumma grejer avlöst varandra i flödena, mer eller mindre sanna. 

Förra året skulle man till exempel posta svartvita selfies på sig själv för att visa kvinnosolidaritet. Jag försöker acceptera dessa trender med ett elitistiskt jämnmod. Jag förstår att nej, ingen kvinna blir hjälpt av det här. Det är fake. Men jag minns grisen och geten och hur tråkigt det var med alla viktigpettrar så jag håller tyst. 


Men vi har ett långt år bakom oss och våra livsbejakande sidor har blivit nedslipade med samma enträgna tålamod som när havets vågor till sist gör den vassa glasskärvan till en slö sten. Därför har jag blivit en person som hatar Bernie Sanders-memet. 

Bernie Sanders-memet på omslaget till Betales ”Abbey Road”.

Memet föreställer en bild tagen av Sanders på Joe Bidens installation, placerad i otänkbara situationer. Sanders sitter med munskydd på och armarna i kors, klädd i brun jacka och stickade vantar. Vid det här laget har man sett ungefär 2 000 versioner av memet, bland annat Sanders utklippt med tjejerna i Sex and the city eller Sanders sittandes på Beatles övergångsställe.

Min huvudsakliga kritik mot memet är att persondyrkan av politiker är vidrigt och att det är bottenlöst orättvist hur älskade män kan bli när de inte gör något annat än att existera. Jag gnisslar tänder över att ingen sjuttioårig kvinna på hela jorden ägnas samma kärlek och beundran, tvärtom är hon nästan osynlig. Inte ens om hon vore ett helgon skulle hon få världen ner i brygga och särskilt inte om hon bara satt på en stol. 


Under varje delat meme kliar det i mina fingrar att belysa hur avgudade slafsiga män kan bli medan en kvinna i samma outfit antagligen hade varit död (mördad) vid det här laget och att även om det verkar oskyldigt är de olika förväntningarna en del av allvarliga patriarkala strukturer som till exempel gör att kvinnliga makthavare utsätts för aggressiv misogyni. 

Trots att jag har rätt plågar det mig att 2020 till sist drev mig till att med nykter realism vilja ta kål på oskyldig meme-glädje. En glädje som består utav att i bara ett par sekunder le framför datorn, med hopp om en post-patriarkal värld där grisar och getter är vänner och kvinnor och män existerar på lika villkor.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln