Inte är det bra reklam för monarkin

”The crown” visar upp det mänskliga i ett omänskligt system

Olivia Colman som drottning Elizabeth i fjärde säsongen av ”The crown”.

Det sägs att revolutionen äter sina barn men vet ni vad som också tycks göra det? Det engelska kungahuset.

Det är i alla fall intrycket man får efter att ha sett ännu en säsong av The crown (Netflix).

Låt mig först slå fast: det här är en serie som skämmer bort sina tittare. Det är påkostat, vackert, välspelat in i minsta lilla ministergubberoll.

I det kompakta coronamörker som råder känns det som att plötsligt bjudas på ett storslaget fyrverkeri.

Den fjärde säsongen utspelar sig dessutom mellan 1979 och 1990, vilket betyder att såväl Margaret Thatcher som prinsessan Diana gör entré – god mylla för stort drama, alltså.


Men bra reklam för monarkin är det inte. Det som utgör seriens bas är också basen i systemet: regenten, drottning Elizabeth, måste alltid och i alla lägen sätta kronan först. Ingen människa är större än ämbetet och ämbetet kan kräva offer – som inte sällan får göras av andra.

Som av hennes barn som, om man ska tro serien, i sina föräldrars frånvaro uppfostrades till ett gäng dryga översittare. Deras suveränt otrevliga sätt är god tv-underhållning men det är också beklämmande då de ska skildra verkliga, i samhället upphöjda, personer.

Emma Corrin som prinsessan Diana i ”The crown”.

Som av prinsessan Margaret, som inte fick gifta sig med sin frånskilde överste Townsend (i denna säsong har Margaret gått från levnadsglad rebell till knäckt spillra och Helena Bonham Carter briljerar i rollen).

Som av prins Charles, som inte fick Camilla när de träffades som unga utan i stället valde den genetiskt korrekta Diana Spencer, vilket resulterade i ett spektakulärt olyckligt äktenskap. Prinsessan Diana må ha varit en privilegierad person på alla sätt, men det mänskliga priset hon fick betala för sin position var onekligen skyhögt.


Hur kan ett modernt land vila på ett system som kräver såna offer av sina företrädare? Det kan det förstås inte, vilket även drottning Elizabeth i verkligheten har insett. 

Efter sju sorger och åtta bedrövelser fick Charles 2005 gifta sig med sin (frånskilda) Camilla och ändå kvarstå som tronföljare. 

Hans båda söner, William och Harry, fick också gifta sig med vem de ville. I det senare fallet ledde äktenskapet med Meghan Markle till ett öppet brott med hovet, vilket nog var lika bra för alla inblandade – ett äktenskap mellan brittisk hovetikett och amerikansk woke-kultur, som Markle kommer ur, är antagligen lika dödsdömt som det mellan Charles och Diana.

I sin balansgång mellan historiska fakta och nödvändig psykologisering – som ibland tippar över i sentimentalitet – visar The crown upp det mänskliga i ett omänskligt system. Frågan är hur mänskliga de kungliga kan framställas, utan att allmänheten börjar ifrågasätta deras upphöjda ställning.

The crown må ha som ärende att underhålla men nog väcker den frågan om vilka det är som representerar ett land och på vilka grunder.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.