– Jag ville skriva om dagens Ådalen
Tove Alsterdal om prisnominerade ”Rotvälta” – första delen om polisen Eira Sjödin
Tove Alsterdals nya bok ”Rotvälta” har nominerats till årets bästa svenska deckare.
Den utspelas i Ådalen, där de blodiga händelserna 1931 fortfarande har ett starkt grepp om historien och människorna.
Tove Alsterdal äger ett hus i Ådalen, där hon tillbringat över tjugo somrar.
– Skönheten i landskapet med de blånande bergen, den brusande älven och det vidunderliga ljuset är det närmaste vi kan komma Norge och dess fjordar. Men Ådalen är ett industrilandskap, fast industrierna är borta. Det är en avfolkningsbygd, med kvarlämnad bråte och sönderfallande hus vid stränderna.
Det var den 14 maj 1931 militären öppnade eld mot ett demonstrationståg med strejkande arbetare i Lunde och dödade fem personer.
– Det blev början på omformningen av Sverige, framväxten av den starka arbetarrörelsen och folkhemmet. På den tiden arbetade 20 000 människor i sågverksindustrin och med timmerflottning. Ångermanälven var 100 meter djup och stora fartyg kunde ta sig in till hamnen i Lunde. Under en period var den en världsmetropol.
Ville skriva om nuet
I dag är Lunde en bortglömd idyll, med ett monument över händelserna 1931.
– Vad som intresserar mig är vad historien gör med oss, hur vi i dag förhåller oss till det som hänt. Vad är det vi förtiger, vad är det vi minns. Men jag ville inte skriva ytterligare en historisk bok om Ådalen, jag ville skriva om nuet, om dagens verklighet.
Det löste sig när hon kom på att hon skulle ha en polis i huvudrollen.
– Det har jag aldrig haft tidigare. Jag döpte henne till Eira Sjödin efter flickan som dog av en rikoschett under skjutningarna 1931.
Tove Alsterdal låter Eira Sjödin återvända till uppväxtens Kramfors, för att finnas till hands för sin dementa mamma. Men hon hinner knappt börja sin tjänstgöring förrän hon får ett larm om att en äldre man hittats mördad med en jaktkniv i sitt hem.
Blir en serie
Trådarna leder långt tillbaka i tiden då Eira bara var nio år och bygden drabbades av en rad dramatiska händelser som kulminerade i att en fjortonårig pojke erkände att han mördat en tonårsflicka. Han tog sitt straff och försvann. Fast kroppen återfanns aldrig.
– Det har varit så vansinnigt roligt att skriva om Ådalen så jag tänker göra en serie där vi får följa Eira Sjödin och hennes fortsatta liv med kollegorna på polisstationen i Kramfors.
Det är alltid fullt av människor som bryter upp och ger sig iväg i Tove Alsterdals berättelser – något som kanske återspeglas i hennes egen familjehistoria.
– Min mamma växte upp i Karungi i Tornedalen. Det var enda porten mellan öst och väst under början av första världskriget. Hon jobbade i tonåren som tolk åt flyktingarna som kom över älven och stack hemifrån när hon var 17 och lyckades så småningom bli socionom.
Föräldrarna klassresenärer
Toves pappa Alvar Alsterdal från Alster i Värmland var utrikeskorrespondent i Östeuropa och även kulturchef på tidningen Arbetet.
– Han arbetade som vaktmästare som ung för att kunna utbilda sig och komma åt lyckan med böcker. Det var ett sätt att vidga sig mot världen, att ta sig ut ur fattigdomen. Mina föräldrar gjorde klassresan åt mig men man har det i sig, man bär den inom sig även om man lever ett medelklassliv.
Själv har hon flyttat runt i Sverige från Norrbotten till Skåne och sett hur landsbygden blivit alltmer styvmoderligt behandlad av de som har makten.
– När servicefunktioner försvinner och banker läggs ner får det till följd att allt fler flyttar vilket gör att skatteunderlaget minskar och skolorna stängs. Men det är ingen naturlag. Vill vi ha det så här? Det finns andra länder där landsbygden ser ut på ett helt annat sätt.
