Norsk skandal öppnar nytt samtal om kritiken
Skyldig eller icke skyldig – det är kritikerns uppgift att döma
På Sydsvenskans kultursida skriver litteraturkritikern Ann Lingebrandt om en kulturskandal i Norge.
Den mer intellektuella tidningen Klassekampen ”läckte” ett mejl från mer tabloidartade Dagbladet: riktat från kulturredaktionen till de frilansande kritikerna. Tidningen uppmanade sina kritiker att själva välja boktitlar och pitcha idéer. Fokus skulle ligga på att väcka uppseende, genom att föreställa sig rubriker som “Herregud, vilken historia”. Belöningen för merarbetet med att leta upp och pitcha recensionsböcker bestod av höjda arvoden.
Det är glädjerikt att en svensk kultursida tar upp en estetisk diskussion som pågår i Norge. Kanske börjar svenskarna äntligen fatta Var det händer! Dock bör nämnas att den mest intensiva delen av debatten pågår i en diskussionstråd på Vagant-redaktören Audun Lindholms Facebook-sida – vilket är ironiskt eftersom hela frågan handlar mycket om hur traditionell media skall hantera den digitala sörjans pseudooffentlighet.
Jag håller inte med Lingebrandt, som sällar sig till lägret av motståndare till Dagbladets litteraturredaktör, Maria Kleve: denna ses som vulgär och kommersiell. Lingebrandt vill försvara det ambivalenta, det osäkra, det trevande. Hon antyder att en kritiker som fokuserar på uppseendeväckande omdömen fäller dem redan innan jobbet är gjort. En allvarlig anklagelse.
Jag är traditionalist när det kommer till mitt kall och arbete som kritiker. Det grekiska kritikós betyder domare. En domare läser och läser om, tänker, jämför, lyssnar på argument, väger för och emot, tar hänsyn till avsikt och genomförande, redovisar sina egna tankegångar, är kort sagt ambivalent och komplex. Men i slutändan har kritikern ett ansvar att ge läsaren ett tydligt domslut – skyldig eller icke skyldig.
En del av lösningen på kritikens problem ligger hos oss kritiker: vi måste bli bättre, roligare, mer utmanande, tankeväckande – mer unika. Störst, bäst, vackrast! Och vi måste vara tydliga med vilken dom vi fäller över det verk vi recenserar – så att läsaren fattar vad vi tycker och kan jämföra våra olika omdömen.
Både Dagbladets Maria Kleve och Vagants Audun Lindholm har poänger: Kleve i att recensenterna måste kämpa hårdare för att deras texter skall få uppmärksamhet, även om det är orimligt att hon tycks frånsäga sig plikten att tråla bokfloden. Och Lindholm i hans krav på utrymme, tid för eftertanke, kritiskt komplex reflexion: livsnödvändigheter i vårt antihumanistiska, antiintellektuella värld.
