Svart magi på vita duken
Lidija Praizovic ser prisade franska förortsfilmen med tjejer i alla huvudroller
Alltid när jag tittar på Mathieu Kassovitzs klassiska film Medan vi faller tänker jag: Hur skulle en sån här film se ut om den gjordes från tjejernas perspektiv istället för från killarnas? För de få gånger som förortens rasifierade tjejer i denna stilbildande film skymtar förbi är de helt i periferin, kontrollerade av bröderna och det våldsamt frustrerade machopatriarkatet.
Nu har vi äntligen en konstnärligt stark och prisad film om förortens svarta tjejer. I kväll går Girlhood upp på svenska biografer. Förväntningarna är skyhöga.
Detta är den första filmen med enbart svarta kvinnor i huvudrollerna som gjorts i Frankrike. Efter att vi utropat ”det var på tiden!” kan vi också bli lite bittra att den filmen gjorts av en vit kvinna. Céline Sciamma har tidigare gjort filmerna Water Lilies (2007) och Tomboy (2011), som handlar om identitet och könsknas bland vit medelklass. Men en kan också se det som att perspektivet att ta sig an ämnet lite snett på istället för rakt på berikar filmen med oväntade och spännande dimensioner.
Sciammas film handlar om vänskapen, lojaliteten och styrkan mellan unga svarta arbetarklasstjejer. Här är i stället förortens unga svarta män i periferin, ganska endimensionella och fyrkantiga. Det är skönt att den heterosexuella kärleken och dynamiken också den hamnar utanför strålkastaren. I stället är det de energiska och glimrande homosociala krafterna mellan tjejerna som står i fokus. Det är befriande att berättelsen handlar om erotiskt laddade vänskapsrelationer, i stället för konventionella kärleksrelationer.
I centrum står Marieme, en tjej med stort ansvar på sina axlar. Hennes ensamstående mamma jobbar dag och natt som städerska och Marieme måste ta hand om hemmet och småsystrarna. Den äldre brodern är mest en hård figur som kontrollerar henne och ger henne stryk när han får reda på att hon legat med en kille. Marieme vill gå gymnasiet och universitetet, men hennes livsomständigheter omöjliggör det. I ett försök att frigöra sig från sina begränsande förutsättningar, hookar hon upp med kvarterets kaxiga tjejgäng: Lady, Adiatou och Fily.
De inleder morgnarna med att sno pengar från sina klasskamrater, sen checkar de in på lyxhotell. I snattade vackra klänningar (med prislapparna och larmen fortfarande på) och med joints i mungiporna dansar de till långt in på natten till Rihanna (”We’re beautiful lika diamonds in the sky!”). Sen faller de ihop i en tät och trygg hög i hotellets stora sköna säng, långt borta från bröderna som ringer på mobilerna, föräldrarna som inte får ihop sina liv, och förortens alla loosers. Långt bort från mäns blickar och krav.
Men livet är ingen dans på rosor, och snart måste de växa upp och försörja sig. Marieme börjar sälja knark.
Girlhood är inte fri från stereotyper som finns om svarta kvinnor. Men Marieme och hennes vänner är också hela tiden så mycket mer än stereotyper. Alla tjejerna är fyllda med mänsklig materia. Sciamma har i alla sina tre filmer arbetat med arketyper. I en intervju i Feministiskt perspektiv (14 nov) säger hon: ” För att undvika klichéer kanske man måste utgå från dem och visa att det finns mer bakom dem.”
En annan sak som kan provocera är att alla känslorna – hatet och kärleken, frustrationen och begäret – stannar, kokar och bubblar inom den svarta gruppen. Tjejerna försvarar varandra och hamnar titt som tätt i catfights med andra svarta tjejgäng, ivrigt påhejade av förortspatriarkatet. De svarta karaktärerna både älskar och förtrycker varandra. Vita karaktärer är nästan helt frånvarande.
Det här är inte en film som på ett direkt sätt konfronterar det vita samhällets rasism och klassförtryck, vilket kan få oss rasifierade hipsters i Sverige att höja på ögonbrynet. Vi kanske i stället föredrar Justin Simiens Dear White People, som också den visades på Stockholms Filmfestival, och som jag innerligen önskar ska komma upp på bio. Dear White People utspelar sig på ett mestadels vitt elituniversitet, och där konfronterar de svarta karaktärerna på ett skarpt och direkt sätt sina inskränkta och rasistiska vita kamrater.
Tjejerna i Girlhood befinner sig i stället i den svarta förorten och när de drar in till Paris gör de det i svarta gäng. Det vita majoritetssamhället finns hela tiden i bakgrunden, och varje tänkande människa ser var den faktiska makten ligger.
Det jag uppskattar mest med filmen är att Céline Sciamma inte primärt ägnar sig åt välvillighetsprojekt, som är så typiskt när pk-klassen sysselsätter sig med konst som inbegriper marginaliserade grupper. Konst som görs med silkeshandskarna på brukar bli urusel. Säkert trampar hon här och där lite snett. Det finns till exempel en kamerablick som kan tyckas frossa i – kanske förföras av? – svart kvinnlighet … Men jag vill hävda att Sciamma genom att lägga tonvikten på tjejerna som ett kollektiv/eget rum i första hand förlägger sexualiteten, njutningen och friheten mellan dem, i stället för mellan publiken och dem, även om det inte är helt clean vad som är vad … Detta kan och bör diskuteras vidare.
Som helhet tycker jag att Sciamma tillsammans med de helt oetablerade men ack så närvarande och integritetsfulla skådespelerskorna skapat en film där de svarta tjejerna är levande, ambivalenta, magiska och episka.
