Kritikens uppdrag låter sig inte sammanfattas

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2014-07-22

Kärleken måste finnas i konsten

När saker och ting blir för besvärliga, hoppas många att de goda ska besegra de onda, så att vi själva slipper ta itu med svårigheterna. Och på kritikens domäner föreställer vi oss gärna att den där kampen egentligen utspelas mellan de unga och de gamla, de som brinner med den nya hägrande brasan och de som falnar med den forntida glöden. Riktigt förarglig blir frågan först när man ska fastställa vad som är godhet i kritiken, för då måste man ju använda kritiken för att avgöra det.

Jag tänker på några av de kritiker som jag själv helst läser, och vilka egenskaper som vidlåder den kritik de producerar. Och det är först och främst samma kvalitet hos en Isabelle Ståhl, en Håkan Lindgren, Jenny Maria Nilsson, Fredrik Strage (hans filmrecensioner undantagna), Peter Cornell, Thomas Göstselius, Gabriella Håkansson som jag en gång lärde mig uppskatta hos dem som publicerade sig när jag själv först letade mig fram till det goda: en Bengt Holmquist, en Madelaine Gustafsson, Leif Zern, Göran Palm, Ruth Halldén, Jan Olov Ullén - de som erbjöd en utsiktspunkt som jag själv saknade. Och varifrån jag såg - mer och tydligare.

Den kärlek till konsten, som Nils Forsberg (Expressen 17/7) föreslår som kritikens strategiska räddning, är en färggrann men ack så opålitlig fjäril i ett tidevarv där hurra-sångarna skockas och uppfyller åtminstone hälften av de mediala himlavalven.

När jag nyligen såg K-specialen om J.D. Salinger och hans roman Räddaren i nöden, fanns två givna utgångspunkter: det är en fantastisk och för många livsavgörande roman, och dess författare har lyckats förbli extremt tillbakadragen. Programmet fortsätter sedan oförtrutet med mer av samma sak i olika tonarter, kända personer får brista ut att är en fantastisk bok, några av hans äldre vänner och kollegor erinrar sig hur det begav sig, några fans får berätta om sina fåfänga försök att närma sig honom, och några rejäla faktarutor finns infällda. Men ingenting om på vilket sätt boken var så fantastiskt, vad det var Salinger gjorde i sin berättelse, hur hans tid samverkade och återspeglades i romanen: hur man kan avläsa boken. Framgången, hurrasången, kändiskittlingen, mytologiseringen. Allt utan kritikens öga.

Ett annat nyligen sänt K-special, som en smula missvisande döpts till Den gamle och Mahler, presenterade ett porträtt på den ryske violinisten och dirigenten Rudolf Barshaj. Det bestod av en lång intervju med Barshaj, där han berättade om sin barndom, sina föräldrar, sina krossade och sedan uppfyllda drömmar om musiken, om den sovjetiska tiden, om kriget, om hur Stalins ”vänskap” med Hitler gjorde det förbjudet att spela Mahler i Sovjetunionen. Filmregissören Oleg Dorman hade gjort denna film med kritikerns öga och öra (och måste man säga Eva Åkerberg hade översatt med den exakthet som förmedlade B:s kärlek till musiken och livet).

Om vi nu antar, att kärleken till konsten är kritikens oumbärliga drivkraft, så måste vi också kräva att den kärleken, precis som i Dormans dokumentär, preciseras och konkretiseras i förhållande till tiden, existensen och föremålet: själva konsten.

I en tid med de många välbetalda jublarna, på den ena sidan, och de (väl)menande poliserna, på den andra, blir konstarternas gatlopp däremellan allt vanskligare och därmed allt nödvändigare, precis som kritikens. Och här måste jag ge upp försöket att sammanfatta. Varje försök att sammanfattningsvis diskutera kritikens villkor är dömt att misslyckas. Till slut är det två roller som (den i det här fallet manlige) kritikern måste kunna spela, med all tillgänglig intellektuell rekvisita: den överdrivne älskaren liksom den ständigt misstrogne äkta partnern.

Göran Sommardal