Navalnyjs framtid ligger i Silicon Valleys händer
Vår tids motståndsrörelse måste kittla algoritmerna
Under årtionden av Sovjetunionens censur och åsiktskontroll, växte en underjordisk tidningsproduktion fram i östblocket. Den kallades samizdat – en produktion och distribution av nyheter och artiklar som motkraft mot Kremls starkt tillrättalagda utsagor.
Författaren och dissidenten Vladimir Bukovsky summerade rörelsen kanske bäst: ”Samizdat: Jag skriver det själv, redigerar det själv, censurerar det själv, publicerar det själv, distribuerar det själv, och tillbringar tid i fängelse för det själv”.
Natalya Gorbanevskaya var rysk poet och samizdat-publikationen ”Krönika över aktuella händelsers” första redaktör. 1968 stod hon och sju andra demonstranter på Röda Torget och protesterade mot den sovjetiska invasionen av Prag.
Gorbanevskaya greps, släpptes, fortsatte skriva och protestera, och förklarades då som så många andra oliktänkande som mentalsjuk och spärrades in. Till slut blev situationen omöjlig; hon tvingades fortsätta skriva och berätta från Paris, men blev statslös större delen av sitt liv.
I Putins Ryssland är internetmediet plattform för digitalt samizdat. Sajten OVD-INFO startades redan 2011 och är ett tydligt eko från det gamla uppstencilerade häftet – en saklig och medvetet värderingsfri rapportering av de gripanden och övergrepp som sker.
Den neutrala tonen är lovvärd, men den intellektuella kulturelitens idé att bara rapportera fungerade möjligen i det medieklimat som rådde 1970 och 2011.
I dag är sociala mediers krav på engagerande och känsloladdat innehåll en förutsättning för att överrösta Putin-vänliga influencers och trigga spridningsalgoritmer.
Att lugnt rapportera fakta når varken hjärtan eller sinnen, varken i Ryssland eller någon annanstans. Och Bukovskys maxim håller tyvärr inte 2021. Redigeringen, censuren, publiceringen, distributionen och även fängelset – inget av detta är i händerna på dagens ryska motståndsrörelse. Allt avgörs av tre herrar, de heter Zuckerberg, Dorsey och Brin.
Den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj, som i veckan dömdes i en farsartad rättegång, är den nya tidens politiker; en röst lika delar sprungen ur en kollektiv frihetslängtan som smart varumärkesstrategi.
Ointresserad av presskonferenser har han sedan borgmästarvalet i Moskva 2013 helt och hållet fokuserat på sociala medier. Det politiska innehållet varierar rejält; brun nationalism och religiös konservatism har funnits i varierande mängd beroende på var de digitala vindarna har blåst. Högerpopulismen har kombinerats med en populistisk vurm för klimatfrågan, och på senare tid mer specifikt för Greta Thunberg.
Ointresserad av presskonferenser har han sedan borgmästarvalet i Moskva 2013 helt och hållet fokuserat på sociala medier.
Navalnyj och hans unga stab är extremt framgångsrika på den datadrivna politiska kommunikation som, trots oklar ideologisk hemvist, faktiskt får med sig folket mot den rådande makten.
Inför rättegången mot honom lät Navalnyjs stab sprida en dokumentärfilm som nu har över 100 miljoner visningar på Youtube. Filmen ”Putins palats” visar upp det enorma, vulgära skrytbygge som Vladimir Putin låtit uppföra vid Svarta havets strand.
Putins digitala trupper gjorde Kling och Klang-liknande försök att blockera ryssarnas tillgång till filmen, och deras taffliga agerande blir till en perfekt pusselbit i Navalnyjs porträtt av Putins regim.
I rättssalen kom nästa bit: perfekta, ögonblickligen virala ord för de twittrande korrespondenterna:
”Alla minns vi Alexander Befriaren och Yaroslav den vise. Nu har vi fått Vladimir Kalsongförgiftaren”.
Med hjälp av sociala medier och effektskapande innehåll kan ideologiskt tomma politiker bli ett reellt hot mot sitt lands hegemoni, oavsett vad den må vara.
”Alla minns vi Alexander Befriaren och Yaroslav den vise. Nu har vi fått Vladimir Kalsongförgiftaren”.
Ugandas Bobi Wine är ett exempel, och ja – det finns likheter mellan Navalnyjs raljanta Putin-förnedring och Donald Trumps hånfulla attacker mot etablissemanget och ”drain the swamp”-retorik. Den senare kulminerade i att supportrarna intog det de uppfattade vara maktens palats, med resultatet att techföretagen kastade ut Trump från sina plattformar.
Så vad ska de nu göra med Navalnyj? Kommer tech-etablissemanget stänga av honom nu när han uppmanar supportrarna att gå ut på gatan och ”befria Ryssland från en handfull tjuvar vid makten”?
I sociala medier-versionen av Ryssland äger Navalnyj än så länge narrativet, tack vare tre mäktiga män: Twitters Jack Dorsey, Facebooks Mark Zuckerberg och inte minst den ryskättade Google/Youtube-ägaren Sergey Brin. Så länge de upplåter den digitala supermaktens kraft och skydd åt Navalnyj, så kommer algoritmerna fortsätta visa upp Putins rätta ansikte.
Ryggraden hos techentreprenörerna har dock hittills varit som gjord av sylt; barska ord från Roskomnadzor, Rysslands kommunikationsmyndighet, har flera gånger fått Youtube och Facebook att radera Navaljny-vänligt innehåll. Lydigt har de utfört statens censurarbete. Facebooks egna ”Transparency Reports” talar sitt tydliga språk: Roskomnadzors lagstödda krav på censur ökar, och Facebook har varit följsamma. Men kanske, kanske håller de nu på att byta fot?
Apparna är inga mediehus eller teknikföretag, de är som Mark Zuckerberg själv sa 2018 mer stat och regering över miljarder människors dagliga liv. Det är hög tid för dem att börja agera som det, och som den närmast totala de-plattformeringen av Donald Trump visar, verkar Silicon Valleys kejsare kanske acceptera sin korrekta etikett.
Apparna är inga mediehus eller teknikföretag, de är som Mark Zuckerberg själv sa 2018 mer stat och regering över miljarder människors dagliga liv.
Dessutom så lanserar den Karl Marx-skäggige Twitter VD:n Jack Dorsey initiativet ”Birdwatch” där folket/användarna får kontrollen (och ansvaret) över verktygen som definierar vad som är sant och falskt. Mark Zuckerberg låter sin ”Oversight Board” ersätta länders lagar och skapa Facebook-specifik praxis för exakt hur mycket hat man får spy ur sig mot muslimer i yttrandefrihetens namn.
De börjar utveckla en ännu mer selektiv vurm för yttrandefriheten, och väga den mot andra värden än de ekonomiska. Det är intressant och oundvikligt.
Dissidenten Natalya Gorbanevskaya såg sin statslöshet som ett slags oberoende. I en intervju gjord 1991 säger hon att hon faktiskt ”berikades av emigration och exil”, och menade att avsaknaden av hemland inte hämmade henne – tvärtom.
Hon såg det som en fördel att upprätthålla ett visst avstånd från alla stater – de som hotar en och de som, för tillfället, verkade välvilliga. Det enda hon behövde var sin röst.
Det gäller även Aleksej Navalnyj. Han valde att återvända till rysk mark, men hamnade ändå i ett slags exil – fängslandet av honom förvisar hans politiska existens till sociala medier. Men, till skillnad från Politkovskaja, Nemtsov, Litvinenko med flera, så lever han.
Fortsättningen på Navalnyjs kamp mot Kalsongförgiftaren avgörs inte i Moskva, Bryssel eller Washington. För till skillnad från Gorbanevskayas hjältemodiga, högst manuella spridning av sanningen, är digital samizdat inte möjligt utan tech-oligarkernas hjälp.
Låt oss hoppas att de inser sin makt över historieskrivningen. Och över Aleksej Navalnyjs liv.
