Medierna misslyckades totalt i valrörelsen
Journalistiken verkar sakna ambitioner att hantera lögner och propaganda
I november, mindre än två månader efter valet, skrev fyra tunga skånemoderater en debattartikel. I den stod det att ”varje dörrknackningssamtal, varje kommentar på Facebook, och varje mejl handlade om samma sak: Vad vill ni och ert parti göra åt de skenande elpriserna och vad innebär era förslag för hushållskostnaderna i vinter”.
På detta tyckte skånemoderaterna att de hade haft bra svar, i valrörelsen. Men nu, två månader senare tyckte väljarna att de blivit lurade.
Det hade de också.
Jag har följt svensk politik länge, oftast som journalist men också inifrån politiken, eftersom jag för tolv år sedan jobbade för Socialdemokraterna. Jag tänker mycket på den gångna valrörelsen, den lämnar mig inte i fred. Det handlar inte om att fel lag vann, det har hänt förut.
Det handlar om hur det gick till.
Mellan juli och riksdagsvalet publicerade KD, M och SD drygt 190 olika annonser på Facebook och Instagram där temat var bränslepriserna, enligt en genomgång som DN har gjort. Annonserna sågs över åtta miljoner gånger. Valrörelsens mest gillade bild på Facebook var SD:s annons där Jimmie Åkesson lovade att sänka dieselpriset med 10 kronor och bensinpriset med 6,50 om partiet skulle vinna valet. Som denna sida har rapporterat om tidigare så förstärktes budskapen av trollfabriker.
Kanske hade de röstat fram dagens regering ändå, problemet är att vi inte vet det.
Problemet var att det som fördes fram var rena lögner, liksom löftet från Ulf Kristersson om att ett högkostnadsskydd för elpriset skulle finnas på plats i god tid före jul. Dåvarande statsminister Magdalena Andersson sade å sin sida i SVT:s slutdebatt att ett nytt beslut på EU-nivå skulle göra det möjligt för hushåll i södra Sverige att få halverade elpriser under hösten. Man får konstatera att Andersson har tur att det löftet aldrig blev synat.
Valet 2022 var ett energival. I SVT:s vallokalsundersökning angav 45 procent av väljarna att ”energi och kärnkraft”, inklusive bränslepriser, hade mycket stor betydelse för hur de lagt sin röst. Det är unikt i ett land där valen brukar handla om ekonomi eller välfärd.
Som debattartikeln från Skånemoderaterna visar så trevade väljarna runt i en dimma när de skulle fatta sitt beslut. Kanske hade de röstat fram dagens regering ändå, problemet är att vi inte vet det. Att misstanken finns. Att dimman ligger kvar.
Det är detta som inte lämnar mig i fred. Och så är det en sak till.
Mycket har sagts om trumpifiering och normupplösning inom politiken. Mindre har sagts om hur journalistiken hanterar detta nya landskap.
Vad är journalistikens roll i demokratin, vad är uppdraget, i själva grunden? Att stå på medborgarnas sida. Att se till att de är välinformerade på valdagen om vilka alternativen är.
Det var de inte denna gång.
Politisk journalistik kommer i olika former och med olika uppdrag. Den rapporterande, som återger vilka beslut som fattas och vilka löften som ges. Den berättande, som ofta har en mer litterär utgångspunkt och skildrar komplexa förlopp och drivkrafter. Och så den granskande, som ställer makten till svars.
Det går också trender i journalistik. När jag var med och startade tidningen Fokus för snart 20 år sedan var det den berättande journalistiken vi ville återupprätta. För tio år sedan diskuterades att journalistiken låg alltför nära partiernas kommunikationsavdelningar. Detta var Expressenreportern Niklas Svenssons storhetstid, när det svenska politiska etablissemanget slöt upp på hans 40-årsfest, satte på sig Niklas Svensson-masker och dansade Gangnam Style.
Det senaste decenniet har svensk dagspress – främst morgontidningar, men delvis också kvällstidningar – gått från en annonsfinansierad till en prenumererad affärsmodell. Klick spelar inte så stor roll för intäkterna längre, däremot läsarengagemang och prenumerationsförsäljning. Det som funkar bäst bakom betalväggen är det personliga tilltalet och det ofarliga berättandet. Tidningar med betalväggar vill också gärna ha unikt material vilket gör att man allt mer sällan hakar på varandras avslöjanden. För tio år sedan hade Kalla faktas avslöjande där nästan alla riksdagspartier visade sig vara villiga att ta emot hemliga partibidrag fått ett mycket större genomslag. Drev är ett obehagligt ord, men ibland krävs det att flera medier hakar på varandra för att ett avslöjande ska få kraft och effekt. Det sker allt mer sällan i dag. Ansvarsutkrävande uteblir, missförhållanden rättas inte till.
Den politiska journalistiken ägnar sig i dag i stor utsträckning åt att kommentera spelet, gärna i poddform. Det finns också många reportage där reportrar slår följe med politiker, ger kontext eller skildrar stämningar och personer. Poddarna är ofta vassa och roliga och reportagen välskrivna. Men glappet mellan den politikvärld som skildras och verkligheten har kanske aldrig varit större.
Det finns inga mekanismer för att väga upp lögner och propaganda.
Frågan är vem som gör grundjobbet – granskar lögnerna, och sedan håller i, håller i och håller i. I höstas satt jag i juryn för Stora journalistpriset, och det var slående hur lite av den granskande journalistiken som handlade om politik detta valår. SVT:s flaggskepp Uppdrag granskning publicerade program om den utrotningshotade ålen, transvården och sexköp i Allahs namn. Alla välgjorda och angelägna, det är inte det som är problemet.
Problemet är medborgarna, och dimman.
Förr om åren bedrevs valrörelser i första hand i öppna kanaler. Via debattartiklar, tal eller annonskampanjer som alla kunde se. I dag sker den viktigaste kommunikationen i sociala medier, via riktade budskap. Det som sker i en debatt kan granskas, bemötas eller utmanas av en utfrågare eller motståndare. Men det som sker i riktad annonsering i sociala medier står oemotsagt. Lögn efter lögn, annons efter annons.
Min poäng är att journalistiken inte verkar ha någon uppfattning om hur man ska uppfylla uppdraget – att hålla väljarna informerade – i detta nya informationslandskap. Det finns inga mekanismer för att väga upp lögner och propaganda. Tyvärr verkar det också saknas sådana ambitioner. När jag i efterhand går igenom rapporteringen om förslagen om elprisstöd eller bensinskattesänkningar är det mycket sällan som journalistiken värderar om förslagen är realistiska eller genomförbara. De återges, men granskas sällan. Lögnerna får leva vidare. Och slutsatsen kan inte bli någon annan än att journalistiken, valåret 2022, misslyckades med sitt viktigaste uppdrag.
