Kan det verkligen vara dejtingapparnas fel?
Jakob Forssmed öppnar upp ett avgrundsdjupt svart hål
Redan under Ulf Kristerssons jultal påpekade han det historiskt låga födelsetalet och nu tillsätter regeringen en utredning som ska undersöka vilka hinder som finns för barnafödandet. Något som man tidigare i år redan gjort i Finland.
Frågan om det låga barnafödandet har hållit forskare och experter vakna om nätterna under lång tid eftersom det är svårt att peka ut en isolerad faktor till varför färre väljer att skaffa barn. Om ekonomin tidigare varit den mest avgörande anledningen är det sambandet inte längre lika självklart. Och även om Sverige haft ett relativt ambitiöst jämställdhetsarbete verkar det inte vara tillräckligt för att få fler att vilja kedja fast sig vid ett litet knytte resten av livet.
Något som är nytt i diskussionen, och det är här det blir riktigt spännande, är att socialminister Jakob Forssmed utpekar dejtingapparna som en bov i dramat. Det finns enligt honom “indikationer om att relationer som uppstår genom dejtingappar på ett generellt plan är mer kortvariga och därför i lägre grad leder till familjebildning” som han sa under regeringens pressträff.
Han har rätt i att fler relationer avslutas innan de hinner påbörjas och att människor blivit snabbare och råare i sina avfärdanden genom dejtingapparna. Forssmed nämner utbytbarheten som alla som någonsin befunnit sig på en dejtingapp upplevt och påtalar den existentiella hälsan som en viktig del i folkhälsoarbetet. Men det finns annan forskning som visar motsatsen – nämligen att människor som träffas online håller längre i framtiden. Något som bland annat den amerikanska antropologen Helen Fisher påpekat och som upprepas av dem som tycker att dejtingapparna fått oförtjänt dåligt rykte.
Men regeringen kan inte främja ett “familjevänligt samhälle”, utan att samtidigt skapa ett singelvänligt sådant.
Men även om jag likt Arbetets Daniel Swedin har svårt att ta företrädare från en regering som gör livet sämre för alla utom höginkomsttagare på allvar, så är jag ändå positiv till politiker som vågar prata om kärlek och dejting i politiska termer.
När jag under arbetet med min bok ”Kärleksgapet” försökte få forskare och politiker att prata om dejting som specifikt politiskt reagerade de flesta med skepsis eftersom de reformer som reglerat människors intimitet historiskt sett varit restriktiva. Men när nu befolkningsfrågan äventyrar vår framtida BNP verkar det blivit enklare att prata om hur politiken påverkar våra relationer. Troligtvis hänger det ihop med de ökade skillnader vi ser mellan män och kvinnor, samt ett större fokus på vad ensamhet och isolering kan ha för konsekvenser för både samhälle och individ.
Men regeringen kan inte främja ett ”familjevänligt samhälle”, utan att samtidigt skapa ett singelvänligt sådant. Om man vill ha jämställda parrelationer, där ett barn inte innebär en större ojämlikhet mellan parterna, så behöver vägen fram till att man väljer att gå på en andra dejt också vara jämställd.
Och visst finns det en del i att apparna till största del är utformade utifrån olika tech-bros föreställningar om intimitet, och att de bidrar till en social inlärning där ett avståndstagande generar makt. Men vår moderna kärlek kännetecknas också av djupare existentiella utmaningar som vi inte enbart kan skylla på apparna. Utmaningar som handlar om autonomi, sårbarhet och rädslan för att exploateras på sin kärlekskraft (något som genusvetaren Anna Jónasdóttir menar att kvinnor blir i parrelationer.)
Att referensgruppen nu har ett år på sig att ta fram konkreta åtgärder blir spännande att följa. Begreppet “existentiell ohälsa” öppnar upp ett avgrundsdjupt svart hål som kan bli svårt för denna expertgrupp att hitta botemedel på. Antagligen blir rådet att fylla hålet med en liten bebis.
