Europas svek mot Belarus
Hoppet krossades – landets framtid kommer att vara i Rysslands skugga
Av alla slaviska språk används bokstaven Ў bara i det belarusiska språket. I den ryms identiteten av en hel nation, en symbol för dess särart.
Belarus, som tidigare benämndes med det kolonialt färgade ”Vitryssland” och som vanligtvis brukar ligga i djup medieskugga, synliggjordes för en hel värld i samband med presidentvalet i söndags.
Att livstidsdiktatorn Lukasjenko skulle utropa sig till segrare var väntat, trots den dramatiska valrörelsen med dess överraskande vändningar. När utmanaren Svetlana Tichanovskaja lyckades registrera sin kandidatur och tillsammans med Maria Kolesnikova och Veronika Tsepkalo drog folkmassorna till sina valmöten kändes plötsligt allt som ett rafflande avsnitt i ”House of Cards”.
De tre kvinnorna skapade ett smärre mirakel med sina enkla handrörelser – hjärta, knuten näve, segertecken. Begreppet hemmafru återerövrades, kastades i maktens ansikte.
Ljuset är på väg att släckas för belarusierna. Återigen har Europa gjort alldeles för lite för att stödja folket eller ens lyckas uttrycka sympatier.
Mitt flöde i sociala medier översvämmades av filmklipp med månghövdade demonstrationer i belarusiska städer. Ingen har sett liknande uppslutning och resning i Belarus. Ingen hade vågat hoppas.
Jag minns mitt besök i Minsk inför valet 2010. Stämningen var vagt hoppfull även då, men direkt efter valet slogs en fredlig protestdemonstration ner med blodhungrig brutalitet av Lukasjenkos OMON-styrkor. Och vid nästa presidentval 2015 var det liksom ingen som orkade bry sig längre.
Med en mixtur av fusk, våld och manipulation fick Lukasjenka sin seger även i år.
I skrivande stund följer jag med ont i hjärtat mina vänners uppdateringar. Militär på gatorna i Minsk, besinningslöst våld mot demonstranter, gripanden i flera städer.
Ljuset är på väg att släckas för belarusierna. Återigen har Europa gjort alldeles för lite för att stödja folket eller ens lyckas uttrycka sympatier.
Omvärldens brist på engagemang för Belarus är anmärkningsvärt.
Landet har ett avgörande geopolitiskt läge med gräns mot Ryssland och Ukraina men även mot EU-länderna Polen, Lettland och Litauen. Suveränt på papperet, är Belarus i slavlikt förhållande till Ryssland. Energiförsörjningen är beroende av rysk olja och gas, militären av ryska vapenleveranser. Handelsutbytet står och faller med Ryssland. Integrationen mellan länderna, med andra ord uppgåendet av Belarus i Ryssland, har varit på förhandlingsbordet sedan Lukasjenko tillträdde som president 1994. Om sammanslagningen genomförs kommer Europas säkerhetsläge att helt ritas om.
Ändå går Belarus under radarn.
Häpnadsväckande i sammanhanget är svenska regeringens utrikespolitiska deklaration från 2020. Visserligen står där att Sverige ”står fast vid våra åtaganden att stödja reformprocesser i Ukraina och andra länder i EU:s östra grannskap”. Men Belarus nämns inte ens vid namn i deklarationen. Det gör däremot Venezuela och Bolivia, som med all respekt ligger betydligt längre bort från Sverige och vars bekymmersamma utveckling inte alls har samma omedelbara påverkan i vårt närområde.
Det är uppenbart att Putin, hur trött han än är på Lukasjenko, aldrig kommer att acceptera att Belarus närmar sig EU eller NATO.
Lukasjenko älskar att framställa sig som garant för landets suveränitet. Dagarna före valet gav han en två timmar lång intervju till den ukrainska journalisten Dmitry Gordon. Lukasjenko passade på att läxa upp Ukraina för förlusten av Krim. Han sade att "om någon hade försökt ta ens en jordplätt från mig så skulle tusen människor ligga döda. Vi skulle kriga” (min övers).
Poserandet av detta slag bör inte röra Putin i ryggen. Ryssland är en gigant med kärnvapen medan Belarus i hans ögon är en lilleputt med på sin höjd en massa potatis.
Billig olja från Ryssland har tagit slut, den planerade uppgåendet av Belarus i Ryssland har av taktiska skäl bromsats upp, men det är uppenbart att Putin, hur trött han än är på Lukasjenko, aldrig kommer att acceptera att Belarus närmar sig EU eller NATO. Skulle så ske, kommer Ryssland med allra största sannolikhet att agera på samma sätt som man gjort i Moldavien, Georgien och Ukraina. Kapa landområden, få landet att balansera på randen av ett inbördeskrig och därigenom destabilisera situationen i hela Europa.
Oppositionens mobilisering i Belarus kan få ett starkt signalvärde på lång sikt. Men några omedelbara utsikter till demokratisk, ekonomisk eller jämlik utveckling i landet eller för dess integration med Europa existerar inte. Så länge Ryssland inte genomför egna demokratiska reformer kommer Belarus att hållas tillbaka i sin utveckling. Ryssland behöver en lydig provins vid sin gräns, inte en jämbördig partner med egen vilja.
Att befria sig från ryskt inflytande i nuläget kan bara åstadkommas med en bred folklig resning och till ett alltför högt pris som ingen är beredd att betala.
Jag tänker att det fanns ett historiskt fönster där Belarus kunde ha befriat sig från att vara Rysslands eviga geopolitiska gisslan. Man borde ha följt med när de baltiska länderna pressade sig ut i tidens smala korridor för trettio år sedan, när Ryssland helt enkelt tittade åt annat håll. Men då var inte Belarus moget för att ta steget, man hade inte hunnit utveckla samma självklara nationella självmedvetande som fanns i Baltikum.
Att befria sig från ryskt inflytande i nuläget kan bara åstadkommas med en bred folklig resning och till ett alltför högt pris som ingen är beredd att betala.
Inte än.
Men underskatta inte kraften hos bokstaven Ў, språkets födelsemärke, ensamt i sitt slag.
