Protesterna mot Jomshof handlar inte om moralism

Föreläsningar av den typen hålls inte för att sprida kunskap utan har bara symboliskt värde

När Martin Luther King och SCLC (Southern Christian Leadership Conference) letade efter en plats att trappa upp sin rösträttsaktivism under 1965 föll valet till slut på Selma och Montgomery i Dallas county.

Anledningen var att den lokale sheriffen Jim Clark var känd för sin brutalitet, sin rasism och för att använda sig av beridna Ku Klux Klan-medlemmar som förstärkning av polisen.

Det var perfekt.

Med största säkerhet skulle det bli blodvite. Och därmed skulle de få den medieuppmärksamhet som krävdes för att president Johnson skulle skynda på rösträttslagarna.

Att medvetet tigga om stryk har länge varit en känd aktivistisk strategi. Ju mer stryk desto större medialt genomslag.

För några år sedan upptäckte den kryptofascistiska althögern det gamla receptet och den muslimhatande antifeministen Milo Yiannopoulos började turnera mellan amerikanska universitet med föreläsningar som hela tiden ställdes in. För varje protestlista som skrevs mot honom växte hans självbild som martyr för det fria ordet.

Studenter har alltid varit ledande i alla protester överallt eftersom de inte har några jobb att gå till

I fredags gjorde SD:s Richard Jomshof ett försök i samma idrott.
Han bokades in som föreläsare på Journalisthögskolan vid Göteborgs universitet och möttes av högljudda protester från studenter och etablerade akademiker som inte ville ha honom där.


Det dröjde inte länge innan de anklagades för att vara Sverigedemokraternas nyttiga idioter – Jomshofs Jim Clark.

Genom sina protester sprider akademikerna konspirationsteorin att universiteten är vänsterfästen, skrev Victor Malm i Expressen. I Aftonbladet ville Sven Anders Johansson uppmärksamma de hot mot den fria forskningen som är så mycket allvarligare än Sverigedemokraternas politiserade syn på vetenskap.

Det gör han rätt i, men argumentet att det är VIKTIGT att Jomshof får besöka Göteborgs universitet faller tyvärr ändå.

Det hade möjligen varit relevant om vi levde på 1740-talet och Jomshof genomfört en veckolång resa på hästryggen för att till slut, inför andäktiga åhörare framföra sina teser om nationens återfödelse.

Men sedan telegrafen uppfanns spelar egentligen inte Jomshofs närvaro någon som helst roll för någon. Föreläsningar av den typen hålls inte för att sprida kunskap, utan har mest bara symboliskt värde.

Förlåt min näsvishet, men om inte nästa generations journalister kan bilda sig en uppfattning om Sverigedemokraterna utan att befinna sig i samma aula som Richard Jomshof, då ska de inte ut i yrkeslivet.

Så protesterna mot honom har ytterst liten effekt på både yttrandefriheten och journaliststudenternas kunskaper.

Vi ska inte importera en ”anglosaxisk campuskultur” skriver Malm, som om Paris 1968 aldrig hänt. Eller Tahrirtorget, Majdan eller någon demonstration överhuvudtaget. Studenter har alltid varit ledande i alla protester överallt eftersom de inte har några jobb att gå till. Det är ingen amerikansk uppfinning. Den som inte uppmuntrar antiauktoritära stämningar bland studenter har säkert sina skäl, men det har alltid varit etablissemangets ståndpunkt.

Och i slutändan måste man faktiskt ställa frågan vad det är som avslöjas i de här aktivistiska ritualerna.

Martin Luther King avslöjade Jim Clarks brutalitet och den amerikanska rasismen för världen. Jomshof avslöjar några göteborgska akademikers envetna motstånd mot nationalismens ovetenskapliga irrläror om ”nedärvd essens”, ”svensk kultur” och korrelationen mellan asylinvandring och gängbrottslighet.

Sven Anders Johansson vill kalla det ”moralism”. Ett illa valt ord för tanken att våra universitet måste basera sin verksamhet på verifierbara fakta.


Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.