Kultur

Teaterkritiken får mig att undra: Är jag galen?

Lars Noréns ”Tiden är vårt hem” är svår att känna igen i recensionerna

Av: 

Jack Hildén

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Henrik Norlén, Rebecka Hemse, Johannes Bah Kuhnke, Sven Ahlström och Annika Hallin i Tiden är vårt hem på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.
Henrik Norlén, Rebecka Hemse, Johannes Bah Kuhnke, Sven Ahlström och Annika Hallin i Tiden är vårt hem på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

KULTUR

Redan på tunnelbanan börjar jag ångra mig. Dagen innan har jag varit på Dansens hus och sett Moln, en föreställning med avstamp i Karin Boyes dikter, tonsatt av Jonathan Johansson och fyra cirkusartister som förkroppsligade alltihop. En av de där sällsynta upplevelserna där man känner sig som en lite bättre människa efteråt. Horisonten har blivit bredare.

Och nu ska jag på nästan fyra timmar Lars Norén. Motviljan beror inte bara på drinkarna som följde efter Moln, utan kanske framför allt på att jag sett så mycket Norén trots att jag aldrig egentligen blivit berörd. Känslan är närmast att jag tvingats sitta igenom så många timmar av den svenska dramatikens husgud. Men förmodligen har det med tillgänglighet och riskminimering att göra. Lars Norén spelas i princip alltid någonstans och man vet att produktionen är ambitiös, skådespelarna top of the line.


Förstrött tar jag upp telefonen för att läsa lite recensioner av Tiden är vårt hem, som för tillfället spelas på Stadsteatern. Farhågorna hopar sig.

När jag senare går ut genom Kulturhusets svängdörrar försöker jag koppla ihop recensionerna med det jag precis bevittnat. Är jag galen? Vad är det jag missar?

Det har inte varit ett lidande, långt därifrån. Jag kan till och med sträcka mig till att det var ett trevligt sätt att tillbringa en söndag. Men det är den totala motsatsen till Moln. Jag är inte ett dugg rikare, har bara betat av en pjäs att lägga till något slags allmänbildningens cv.


”Tiden är vårt hem” skrevs 1992 och utspelas på Österlen, där ett antal människor samlas under några sommardagar. De har relationer som går långt tillbaka, oavsett om de är bofasta eller säsongsbesökare. Ett äktenskap knakar i fogarna, någon är alkoholiserad, Magnus Krepper spelar en bonde med roliga punchlines … ja, jag vet inte.

Vad ska man göra med de oräkneliga, ibland smärtsamt banala replikerna som kastas ut i luften: ”Förtjänar universum våra känslor?”

En äldre man blir blixtförälskad i en ung, vacker och lovande kvinna, trots att han är en av två i det ovan nämnda knakande äktenskapet. Av någon anledning blir hon lika kär i honom, som är en rätt tydlig loser. Maria Edström skriver i sin recension (Expressen 13 nov -21) att det förvisso är ett ganska vanligt inslag hos Norén, men lägger till att det är extra löjligt här, och att det är ett tecken på att regissören Eirik Stubø har lärt sig ”sin metoo-läxa”.


Återigen – är jag galen? Det må vara hänt att unga kvinnor väljer äldre, patetiska män titt som tätt, men att den obegripliga och oförankrade attraktionen tillåts vara drivande motor i andra akten framstår knappast som woke. Om något, tvärtom.

Jenny Teleman kallar föreställningen för dröjande (SR 15 nov -21). Ett ordval som värderingsmässigt går att tolka som både bu och bä, varpå hon slätar över med ”men så blir det ju när tiden är ett hem”. If you say so.

Framför allt fäster jag mig vid att hon medger att rollerna är skrivna lite som bokmärken (hon lägger betoning på lite), men snabbt återgår till slutsatsen att detta är ”välspelad, klassisk Norén-sommar”.

Jag håller med om att karaktärerna är trubbiga. Däremot tycker jag det låter som ett … ganska stort problem? Inte en invändning i marginalen.


Uppsättningen är hela tiden snygg och proffsig. Men min upplevelse av att inte kunna få ordning på intrycken, tycks också delas av recensenterna. Skillnaden är bara att deras kritik över lag framförs med så otroligt glatt humör, utan att lyckas förklara varför. Vad ska man göra med de oräkneliga, ibland smärtsamt banala replikerna som kastas ut i luften: ”Förtjänar universum våra känslor?”

En sådan replik går ju inte att besvara med värdigheten i behåll, därmed tar nästa karaktär vid och säger något helt annat. Visst kan man påstå att ”den kontrapunktiska dialogen inskärper avståndet mellan dem”, som Jacob Lundström (DN 13 nov -21), men känslan är också att karaktärerna hade kunnat säga precis vad som helst, utan att någon i publiken reagerar. Jag vet inte om det är en önskvärd effekt. Och hur tar man slut på en pjäs som pågått i fyra timmar utan att egentligen komma någonstans? Jo, någon får ta livet av sig såklart. Ridå, applåder, blommor.


Att varje konstupplevelse ska rucka en i grunden är ett omöjligt krav. Men särskilt teaterkritiken följer ofta en märklig mall som bara bockas av. Trubbiga karaktärer blir inte bara något som knappt anses vara en svaghet, utan dessutom något som lydigt upprepas av recensenterna, nästintill som ett värde. Att en kritiker faktiskt skulle skriva att Magnus Krepper spelar en ”rolig bonde” känns inte otänkbart. Är det manus eller kritiken som bygger upp de troperna? Förmodligen båda, men jag upplever att texter om litteratur, musik och film är mer tillgängliga för de som är utanför branschen. Det vore dystert om tecknet på ett fantastiskt verk är att vi fått exakt det vi förväntade oss, varken mer eller mindre. Ett köttberg så kompakt som något.

ANNONS

Prova Nextory gratis i 30 dagar - marknadens största utbud av E-böcker och ljudböcker!

Extern länk från Nextory

Gå till Kampanjen

Publisert:

LÄS VIDARE

Allt som tiden gör med Noréns teater och oss

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Lars Norén

Eirik Stubø

Magnus Krepper