”I filmen är allt så lätt, det är rena räkmackan”
Ann-Christine Ruuth om nya självbiografin och om den aktuella transdebatten
Efter ett långt yrkesliv som manlig präst kunde Ann-Christine Ruuth, 69, inte ljuga för sig själv längre.
Men resan mot hennes könstransition var långt mer komplex än vad som skildras i ”Min pappa Marianne” – succéfilmen som är baserad på hennes liv.
Nu kommer boken där Ann-Christine för första gången berättar sin historia med egna ord:
– Det förs en kampanj mot transpersoner i dag, säger hon.
Hundratusentals svenskar är bekanta med Ann-Christine Ruuth, 69 – eller är de verkligen det?
Svaret är både ja och nej.
Å ena sidan har hennes dramatiska liv redan skildrats av dottern Ester Roxberg, i form av boken Min pappa Ann-Christine som nådde en bred läsekrets när den släpptes 2014.
Boken låg även till grund för filmen Min pappa Marianne sex år senare, där Rolf Lassgård gjorde en hyllad roll som prästen Lasse som vill göra en könstransition för att bli Marianne. Efter denna biosuccé kände den breda massan till Ann-Christines krokiga och stundtals svåra livsresa – en resa som ställdes på sin spets 2010, då hon slutligen lämnade sin gamla identitet som Åke Roxberg bakom sig.
”Var inte min bok”
Ändå är det först nu som Ann-Christine Ruuth väljer att berätta sin egen historia på sitt eget sätt, i form av självbiografin Jag kom inte ut – jag blev mig själv:
– Esters bok är hennes berättelse, hennes upplevelse. Ibland har folk kommit fram till mig och sagt: ”Jaha, nu har jag läst din bok”. ”Nej, det har du inte”, svarar jag då. När jag är ute och föreläser kan någon fråga hur det känns att se mitt liv på vita duken som film. Då får jag förklara att, nej, det där är inte mitt liv, säger Ann-Christine till Aftonbladet via Zoom.
– I filmen går allt så lätt, alla är glada och trevliga och det är rena räkmackan. Visst, det är lite kris i familjen, men allt som händer på jobbet är att kyrkoherden säger: ”Jaha, så nu heter du Marianne? Då får vi se till att ändra på namnskyltarna då”. Och sen var det inget mer med det, fortsätter hon.
Möttes av oförstånd
I verkligheten stötte Ann-Christine på betydligt större motstånd när hon valde att gå ut med sin nya könsidentitet – inte minst från hennes gamla arbetsplats inom Svenska Kyrkan. Och resan hon gjorde för att bli den hon är i dag var allt annat än en ”räkmacka”. Redan under barndomen i en kyrklig, småländsk familj bar Ann-Christine en stark längtan att få vara flicka. Men de få gånger hon tog mod till sig och försökte prata om det möttes hon av oförståelse från omgivningen:
– Hade jag varit tonåring i dag hade mina föräldrar så klart haft mycket mer kunskap. Men på den tiden pratade man inte om såna här frågor. Själv trodde jag länge att jag led av något slags defekt som en ”riktig” kristen inte skulle behöva ha, säger hon.
Som den gifta trebarnspappan och prästen Åke hade Ann-Christine en lång karriär, där hon bland annat jobbade som missionär i Zimbabwe och kyrkoherde i Teleborgs församling i Växjö. Under lång tid försökte hon ”bota” sig själv från sin längtan att bli kvinna, bland annat genom att be till Gud om hjälp.
”Handlar inte om mod”
2010 stod hon inför ett vägskäl på liv och död, där det enda alternativet var att vara sann mot sig själv:
– Jag får ofta höra att jag är så modig, men det handlar inte om mod. Det handlar om att äntligen få lov att vara den man är. Till slut kommer man till en punkt där man inte har något val, där man inte längre klarar av att leva på något annat sätt, säger hon.
– Det mest smärtsamma var att prata med mina barn, eftersom jag inte visste hur det skulle gå. Jag var tvungen att konfronteras med tanken att de kanske inte skulle klara av att ha mig som sin förälder längre. Det var en oerhört känslomässigt tuff period. I dag har vi en bra relation, men det tog tid. Det tog år, fortsätter Ann-Christine.
Sedan flera år är Ann-Christine Ruuth en av Sveriges mest framträdande transpersoner. Hon är ofta ute och föreläser om transperspektiv och könsidentitet och tjänstgör även som ordförande för Transammans, ett förbund för transpersoner och deras närstående.
I dag har hon inte längre någon anställning inom Svenska kyrkan, och hon är besviken på sin forna arbetsgivare:
– Kyrkan har varit oerhört tyst när det gäller transpersoner som grupp. I höstas beslutade kyrkomötet att anta en motion om att göra en teologisk utredning om transfrågan, det är det första steget de har tagit. När det gäller homosexuella är kyrkan väldigt tydlig med var man står, men om transpersoner är det tyst, säger Ann-Christine.
Vad tror du kyrkans tystnad beror på?
– Det finns ett vankelmod när det gäller hur man ska förhålla sig till transpersoner, inte bara inom kyrkan utan i samhället i stort. Å ena sidan säger man: ”Det är väl jättehärligt att folk får leva som de vill”, men när vi gör det och kräver att få bli tagna på allvar backar man ofta.
”Mådde dåligt av boken”
Som alla andra har Ann-Christine Ruuth tagit del av den stundtals hetsiga debatten om transpersoner och kön, där böcker som Kajsa Ekis Ekmans Om könets existens har fått stort genomslag:
– Det förs en kampanj mot transpersoner i dag, där vissa för fram åsikter om att det bara rör sig om inbillning, att könet är biologiskt – punkt. Jag mådde väldigt dåligt av både boken och debatten efteråt, säger hon.
– Det handlar inte om ett ”fenomen” eller om en åsikt. Ni talar om människor av kött och blod. Det är människor som lever med detta och som kämpar en kamp, varje dag. Och den kampen handlar om att få leva sina liv som de vill.
