Att resa eller inte resa – en fråga om självbild
Vi putsar på våra offentliga jag och försöker hantera flygskam och reslust
Åh, det är så lätt att ge sig på medelklassen och dess självmedvetenhet (fråga min chef!). En enkel aktuell ingång är den här: reslust har länge setts som en dygd, som visar på öppenhet och äventyrslusta. Medan arbetarklassen åker på charter – fantasilöst! – och överklassen till sina hus i Frankrike – privilegierat! – bokar medelklassen reguljärflyg och hyr lägenheter på orter valda enligt den lite paradoxala riktlinjen ”inte så turistig” (varpå man gör det svårare för lokalborna att hitta någonstans att bo och gör orterna mer ”turistiga”).
Men på bara några år har resandet i stället blivit en synd. Det var så sent som 2018 som ”flygskam” hamnade på Språkrådets nyordslista och det tillhör de språkliga nytillskott som faktiskt överlevt. Äventyrslystnad har blivit klimatskada och ingen med lite medvetenhet lägger längre ut instagrambilder från flygplatser.
Dygd i går, synd i dag men ständigt detta putsande av självbilden.
Den här pågående förändringen av vår syn på resande låg i mitt bakhuvud när jag började läsa Per J Anderssons fantasilöst döpta bok Tankar för dagen (Ordfront) – fantasilöst, då det är samma titel som på det P1-program där författaren läst flera av bokens texter. Andersson var med och grundade tidningen Vagabond och har under många år skrivit om resande, den nyutkomna boken består av texter producerade mellan 2011 och 2021.
Det framgår knappt i Anderssons bok men det är faktiskt tio intressanta år för svenskars resande. Det är ett decennium präglat av flera stora terrordåd, en ökad klimatmedvetenhet och så då pandemin, som nästan nollade allt utlandsresande – och faktum är att den långa trend av svenskarnas allt fler utlandsresor bröts redan innan coronaviruset gav sig ut på sin egen grand tour (Vagabonds och ERV:s resebarometer 2019).
Överhuvudtaget problematiserar Andersson inte resandet särskilt mycket. Visst, Dubai är en diktatur, det är hemskt med den öppna sexhandeln i Thailand och sent i boken kommer klimatfrågan in. Men mest vurmar han för indiskt gatumyller och oväntade möten på tåg.
Under två pandemisomrar har många av oss fått tänka om då det gäller semesterresor, då flyg till solen har känts krångligt eller farligt. Har det fått oss att öppna ögonen för vad vi har på hemmaplan – eller kommer vi tvärtom kasta oss ut i världen så fort vi får grönt ljus? Det förra vore förstås att föredra ur klimatsynpunkt. Men själv längtar jag faktiskt efter nåt mer okänt, solsäkert än Dalarna eller Västerbottensfjällen, som var mina pandemisemestrar. Jag vet, man kan ta tåget, det gör sig också på Instagram. Men jag vill iväg. Gärna till nåt ställe som inte är så, ni vet, turistigt.
