Våra drömmar häftar vid priset på bensin
SERIESTART Författaren Ida Linde: ”Det var lukten av världen och bensinpriset var 72 öre”
En bilsemester börjar sällan när man sätter sig i bilen. Den kan till exempel börja kvällen innan då man packar in tältet och stormköket och väskan med kläder. Eller då man kör till bensinstationen för att fylla upp tanken så att man bara kan ge sig ut på motorvägen tidigt i morgonen för att slippa köerna. Den bilsemester som betytt nästan mest för mitt förhållande till bensin var jag inte ens med på själv och den börjar med några ord om min morfar:
Han arbetade först på gjuteriet och sedan på oljeraffinaderiet. Morgnarna där började med att han långsamt sänkte ner burarna i oljefaten, burarna där råttorna med sina brungrå pälsar samlats under natten. Han spelade också fotboll i Ramlösa och det sägs att han blev erbjuden att spela i Italien men sa nej, han som kunnat spela med Gre-No-Li lade fotbollsskorna med skruvdobbar på hatthyllan och sparade dem där i femtio år.
Ett tag arbetade han också i borgarbrandkåren, det var så de fick telefon. Det provringde klockan tio varje söndag. En gång brann det i en lagerbyggnad fylld med smör i Helsingborg och min morfar sa: Nu har man kommit upp sig i smöret!
Det var den varma sommaren 1955 och bensinpriset var 60 öre.
Medan morfar arbetade där han arbetade hade mormor sitt älsklingsjobb som demonstratris. Det var precis när djupfryst kommit på modet och hon fick demonstrera varorna i affären. Om något blev över i slutet av dagen tog hon det med sig hem, därför tinade hon alltid upp lite extra och så åt de hallon och köttbullar till middag varje kväll.
De sparade alla sina pengar för att kunna köra till Italien och kanske avslöjas däri morfars längtan efter att se landet han tackat nej till. Min mamma säger att morfar grät när de kom till Medelhavet, han hade aldrig sett något så vackert och bad min mor som då var ett barn att hämta sin trumpet som legat i bakluckan hela vägen genom Europa. Hon spelade den enda låt hon kunde utantill vid det tillfället: Jag har hört om en stad ovan molnen.
Sedan blev hela familjen bjuden på Coca-Cola för första gången i livet.
De satte upp tältet i Ventimiglia och stannade där i tio dagar. De gick inte på restaurang och bodde inte på hotell men på vägen hem hade mormor råd att köpa en liten flaska Chanel no 5 på båtens tax free. Hon använde den aldrig men när hennes sju systrar kom på besök brukade de lukta på flaskan tillsammans.
Det var lukten av världen och bensinpriset var 72 öre.
Min mamma ärvde drömmen om världen. Hon blev socialist, politiskt aktiv och började hata USA, en symbol för imperialismen och ett sätt att förstå klassamhället hon växt upp i. Vi drack således inte Coca-Cola som hon älskat så mycket den gången vid Medelhavet och läste inte Kalle Anka. Men det fanns ett undantag och det var när hon satte sig i bilen om sommaren. När hon lyckats samla sina barn från olika äktenskap satte hon på Bruce Springsteen och slängde med håret och tittade på oss i baksätet och sa: ”We are on the road again”.
Vi var på väg till hennes favoritcamping för att tillbringa sommarlovet där och när jag tänker på min mamma under de åren är det den bilden jag helst av allt återvänder till, hon såg som lyckligast ut och bensinpriset var 6 kronor och 29 öre.
Jag är 39 år när jag för första gången är i USA som min fru kommer ifrån. Som Adrienne Rich skriver, i översättning av Athena Farrokhzad och John Swedenmark: ”När vi inte är unga får veckorna uppväga år av saknad”.
Vi har hyrt en bil och kör från Chicago till Detroit. Jag skrev en gång en bok som lånade sitt narrativ av Bruce Springsteens skiva Nebraska och vi lyssnar på den längs de flerfiliga motorvägarna. Det är en sådan stor bilsemester att jag inte ens vågar köra. Och när vi kommer fram förstår jag inte heller att vi är framme, att vi redan är på kyrkogården, att man får köra bland gravarna. Förväntade mig också stenar resta mot vinden men där ligger de alla med kinden mot marken. Vi kliver ur bilen och jag följer efter min fru som irrar runt lite och säger: ”Jag var säker på att det var här, inte långt från det här trädet”.
Solen lyser och vi står bland de döda som har förmågan att säga till oss att vi är levande
Vi hittar inte broderns grav men efter ett tag en man som jobbar på kyrkogården. Min fru bokstaverar sin brors namn och därefter bokstaverar mannen med mustasch samma bokstäver i sin walkie-talkie. Han upprepar namnet. Solen lyser och vi står bland de döda som har förmågan att säga till oss att vi är levande. Mannen fortsätter att upprepa namnet som om brodern skulle kunna höra själv och ropa till oss vart han ligger. Till slut får mannen koordinaterna och pekar med handen samtidigt som han säger: ”Jag är ledsen, det fanns två med samma namn”.
Vi går försiktigt för att inte snava, för att inte kliva på någon. Framme rör min fru vid stenen och säger: ”Jag hade glömt bort att de låg så nära varandra ”. Vi står där en kort stund och sedan sätter vi oss i bilen igen. Hon säger att brorsan hade ett särskilt förhållande till deras mamma, kanske för att han påminde så mycket om sin döda pappa. Alla sa att det var rösten och gesterna, till och med hur han rökte en cigarett. På kvällen frågar jag varför hon inte velat stanna längre på kyrkogården. Hon säger: ”Då hade jag lagt mig ner bredvid dem och aldrig klivit upp”. Så tänder hon en cigarett och liknar sin bror som liknar sin far.
Bensinpriset är 7 kronor och vi kör vidare.
När jag är vuxen bor min mamma fortfarande på campingen under sommaren. Jag ringer henne en kväll och hon berättar om några vänner som kommit körande söderifrån för att besöka henne på deras väg hem. De har haft med sig rester från en surströmmingsfest och mamma älskar surströmming och hon berättar om en dyr ost de tagit med och till och med smöret som var förstört av lukten hade de tagit med från sitt sommarhus. ”Jag ska äta det ikväll med en liten skvätt Jäger”, säger hon uppspelt.
Vännerna hade tyckt att campingen var pittoresk, de hade kommit mitt i tvätten och ville följa med till den gemensamma tvättstugan och min mamma visade dem gärna eftersom hon älskar doften av tvättmedel och att ta ut det elektriska luddet ur torktumlaren och göra det fint för nästa campare. Men medan hon pratar går det upp för henne vad hon säger och hon frågar mig: ”Varför var tvättstugan så spännande för dem? Varför bjöd de mig inte på själva festen? Vem är jag som får resterna från deras kalas?”.
Hon funderar på att köra hem tidigare från campingen och bensinpriset är 11 kronor och 65 öre.
Jag tänkte på detta när jag körde genom Sverige igår, hur mycket jag älskar att köra bil med mina barn, även om jag förstår att det är deras framtid jag förstör genom att göra det. Bensinpriserna som nämns i den här texten är inte satta i sin ekonomiska kontext, de stegras men det går inte att utläsa huruvida det var dyrt eller billigt vid tillfället. De är pris som är häftade till minnen och det är ett pris som man i min släkt drömt i förhållande till, drömmen om något ytterligare än den plats man börjat på.
Jag svängde in på macken och bensinpriset var 20 kronor och 58 öre.
