Medelklassen tog plats i solen

10-talets komedisuccé ”Solsidan” – en borgerlig revolt mot kulturvänstern

En svensk skrattspegel Solsidan-gänget som de såg ut 2011 under säsong 2: Josephine Bornebusch som Mickan, Johan Rheborg som Fredrik, Henrik Dorsin som Ove, Mia Skäringer som Anna och Felix Herngren som Alex.

När Fredde Schiller rullade in i rutan på en segway i januari 2010 inleddes 10-talets största svenska komedi-serie, TV4:s Solsidan. 90-talets sitcoms, där allt utspelade sig i ett vardagsrum och familjer bestod av en dumsnäll pappa, en amper mamma och några präktiga ungar, kändes långt borta.

I Solsidan – en plats som finns i verkligheten och ligger i det välmående Saltsjöbaden utanför Stockholm – bodde också arketyper, men av uppdaterat snitt: den jag-svage Alex, frispråkiga outsidern Anna, jämförelsesjuka Mickan, statusfixerade Fredde och så de näriga Ove och Anette Sundberg, de sistnämnda skruvade ett par varv extra, renons på försonande drag.


De här figurerna har genom åren med hjälp av manusförfattarnas fina känselspröt utsatts för medelklassens 10-talsångest – parmiddagar, egenlagad barnmat eller ej, shoppingmissbruk, mäklarkontakter. Medelklassreferenserna satt som en smäck, serien var en vältajmad svensk skrattspegel.

Men vad man såg när man tittade i den berodde förstås på vem man frågade. När serien var som allra störst, i början av andra säsongen när 2,5 miljoner tittade, skrev Uje Brandelius, artist och då pressekreterare för Vänsterpartiet, debattartikeln ”Mickan och Fredde är de nya moderaterna” (AB 23 jan 2011). Det Solsidan visade oss, menade han, var Moderaternas skyltfönster Stockholm så som det hade blivit – segregerat genom bostäder och skolor, fyllt av skitnödiga f-skattare som levde i ständig rädsla. ”Rädda för att hamna i fel bostadsområde, rädda för att deras barn ska hamn på fel dagis, fel skola, få fel kompisar och fel jobb.”

Tv-tittarna var inte längre arbetarklass som med mössan i hand tog emot vad kulturvänstern matade dem med, nu var den medelklass och få sin egen historia och framtid skildrad

Serien visade på en växande klyfta mellan Stockholm och övriga landet, skrev Brandelius. I Danderyd låg medelinkomsten på 25  700 kronor i månaden medan den i Årjäng låg på 15  400 kronor. ”Runt köksborden på Solsidan pratar man rut-avdrag i stället för vargjakt. En Sverige-demokrat på Södermalm är lika otrolig som en skogaholmslimpa i Vasastan”.

Elise Claeson, borgerlig debattör, såg något annat. I sin replik till Brandelius (”Därför skräms popvänstern av ’Solsidan’”, AB 27 jan 2011) skrev hon att det Solsidan visade var en svensk småborgerlighet befriad från ”kulturvänstereliten”. Tv-tittarna var inte längre arbetarklass som med mössan i hand tog emot vad kulturvänstern matade dem med, nu var de medelklass och ville få sin egen historia och framtid skildrad. Det Solsidan förebådade var ”en föraktad småborgerlig medelklass revansch på samhällsscenen – denna gång i huvudrollen”.


Det blev fem säsonger mellan 2010 och 2015 och en långfilm 2017. I höstas var så serien tillbaka i tablån, och ytterligare två säsonger är beställda. Publikens intresse visar inga tecken på att avta – visserligen tittade ”bara” drygt 1,5 miljoner på första avsnittet när det i höstas sändes i TV4 men bara några dagar senare hade avsnittet visats 500 000 gånger via en streamingtjänst, något som knappt fanns 2010.

Det är 2019 även i Solsidan, och referenserna är uppdaterade – Fredde känner sig pressad av yngre förmågor på jobbet som tillhör ”the sleepless elite” och Anna har äntligen har fått en huvudroll bara för att inse att filmens verkliga stjärna är en ung influencer som inte kan något om skådespeleri. I premiäravsnittet 2010 nämndes Katerina Janouch som en auktoritet på barnuppfostran, något som knappast skulle hända efter de nio år och politiska förändringar som passerat sen dess.


Men vem har fått mest rätt av Brandelius och Claeson? Visserligen har den segregation Brandelius beskrev knappast blivit mindre i Stockholm. Huvudstaden och dess rika kranskommuner är fortfarande borgerliga skyltfönster, bostadsmarknaden är fortsatt bisarr – när värdet på ens bostadsrätt står på spel visar sig många stockholmare ha en inre Ove Sundberg.

Inkomstskillnaden mellan Danderyd och Årjäng har enligt SCB faktiskt krympt något men trots det har den politiska konfliktlinjen mellan stad och land bara blivit skarpare.

Men i andra bemärkelser har Stockholm och övriga landet närmat sig varandra. Antagligen äts det fortfarande lite skogaholmslimpa i Vasastan men på Södermalm röstade sju procent på SD i senaste riksdagsvalet. De senaste opinionsmätningarna tyder på att partiet gör allt större inbrytningar i huvudstaden. 

Och kanske pratar man fortfarande inte vargjakt i Stockholm men nog pratas det mer rut-avdrag i övriga landet. Enligt Skatteverket köpte knappt 320  000 personer en tjänst med rut-avdrag 2010, i år är det knappt 966  000 personer som gjort det. Det är många som likt Anna i den pågående säsongen under mer eller mindre sossig vånda har börjat köpa städning.


Så Brandelius fick lite rätt, lite fel. Claeson däremot tycks få väldigt mycket rätt. Precis som hon sa var den borgerliga revanschlustan urstark, de gångna tio åren har blivit till en stegrande uppgörelse med just den ”kulturvänsterelit” hon skrev om. Attackerna på public service, utfallen mot offentlig konst – det motiveras med just en tidigare vänsterdominans som vi måste göra upp med.

Då, 2011, såg Claeson tv-serien Mad men, filmatiseringen av Thomas Manns Buddenbrooks och Fanny och Alexander på Dramatens scen som exempel på kulturyttringar vi skulle få se mer av. I den tangentens riktning ligger storsuccén Downton Abbey och decenniets frossande i folkhemsnostalgi, med en uppsjö dokumentärer från eran, via Fröken Frimans krig till senaste SVT-succén Vår tid är nu. Den allra starkaste trenden är kanske den som handlar om brott, verkliga och påhittade, där den undre världen hela tiden hotar ordningen i samhället.


Arbetarklassen då? Visst har den också skildrats men då framför allt i realityserierna, där de ska få ordning på sina kroppar, sina relationer, sin ekonomi och sina renoveringar. Med mössan i hand, som Claeson skrev.

Solsidan rullar alltså på ett par säsonger in på 20-talet – i dag är det väl på en elsparkcykel i stället för en segway – och vad som kommer sen återstår att se. Kanske är tiden då mogen för komedi från ett annat politiskt skyltfönster: Sölvesborg.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.