Politik som slår gnistor
Malin Krutmeijer har sett ”Den unge Marx” på filmfestivalen i Berlin
Jag försöker dämpa mina förväntningar när jag bänkar mig för att se vad som möjligen är den första biografiska spelfilmen om Karl Marx.
Bakom Den unge Karl Marx står haitiske Raoul Peck, en aktivistisk filmskapare som alltid är intressant men genom åren varit en smula ojämn. Han har gjort den starka Sometimes in april (2005) om folkmordet i Rwanda, det ambitiösa politiska kammardramat Moloch tropical (2010), men också den lite slätstrukna biografin Lumumba (2000). I år har hans dokumentär I am not your negro, om författaren James Baldwin, Oscarsnominerats.
Jag andas snabbt ut i biofåtöljen: Den unge Karl Marx är intensiv och levande. Den lyckas med den avsevärda utmaningen att gestalta intellektuell utveckling på film, och placerar den unge Marx i ett turbulent Europa som jäser av uppror och repression.
Filmen utspelar sig mellan 1843 och 1848. Tyngdpunkten ligger på hur Marx och Friedrich Engels slår sina påsar ihop. Det gnistrar om deras vänskap. August Diehl gör en hänsynslös och humoristisk Marx, ständigt plågad av ekonomiska problem. Stefan Konerskes Engels har rikemanssonens bekymmerslösa radikala entusiasm. Tillsammans skrev de historia, och ska man tro filmen var det precis vad de tänkt sig.
Peck skisserar flyhänt ett sprudlande politiskt sammanhang där Marx och Engels möter allt ifrån konstnären Courbet till anarkister som Bakunin och, förstås, Proudhon vars skrifter Marx skulle såga brutalt. De verkar alla under hård kontroll, de arresteras och utvisas från land efter land.
Mycket politisk teori blir det, men filmen är så pedagogisk som det går utan att förlora i tempo och gestaltning.
En av de saker jag gillar med Peck är hans självklara omsorg om perspektiv och representation. Så är 1800-talets Paris här inte kritvitt, och han tecknar fina porträtt av Marx fru Jenny (Vicky Krieps) och Engels partner, den irländska fabriksarbeterskan Mary Burns (Hannah Steele).
I slutet av filmen sitter de alla fyra och bearbetar Marx manus till Det kommunistiska manifestet. Det vilar en så febril, lustfylld kreativitet över scenen att man allt blir lite avundsjuk på dessa unga människor, som var så säkra på att de gjorde något viktigt.
