Din empati med Gaza skapar inte förändring
Känslor är en svag grund för solidaritetsarbete
Jag var nyligen vid Medelhavet. Där är jag hemma, samtidigt som jag är en av de europeiska turisterna vars vämjeliga lättja är beroende av en dödlig gränspolitik i området. Det har gått över tio år sedan Alan Kurdis livlösa kropp sköljde upp på stranden i semesterorten Bodrum. Sedan dess har tiotusentals människor drunknat eller försvunnit på väg till Europa. Det är ingen nyhet längre att Medelhavet är en öppen grav. Tyvärr har det blivit lättare att förbanna havet än Frontex.
Även i Gaza är havet en förbjuden zon. Palestinier söker svalka och skydd under högsommarens folkmord, söker fisk eller musslor att fånga för att mota bort massvälten som Israel använder som vapen mot befolkningen. Medan svälten får oåterkalleliga konsekvenser sprids flera bilder på undernärda barn på sociala medier, och liksom fotografiet av Kurdi skapar det svallvågor av empati bland de som bevittnar. Tidningen The Daily Express publicerade senast förra veckan en bild på den utmärglade ettåringen Muhammad Zakariya Ayyoub al-Matouq med rubriken ”FOR PITY’S SAKE STOP THIS NOW”.
Journalisten Mustafa Can skriver i SvD att det oupphörliga flödet av fruktansvärda bilder från Gaza tvärtom verkar ha avtrubbat människor: ”Psykologer kallar det empatitrötthet: den punkt där hjärtat sluter sig och människan inte längre förmår känna med.” Jag förstår denna effekt också som en regelrätt taktik, för samtidigt som Israel förnekar krigsbrotten, så fungerar bilderna som en spektakulär maktuppvisning och varning till alla som motsätter sig folkmordet. Det fungerar. För även jag har noterat ett svinn av kollegor som byggt sina karriärer med ett rättvisepatos, men som dragit sig tillbaka under folkmordet: ”Tystnaden är inte av okunskap. Det är en kallt kalkylerad återhållsamhet, där moralen avvaktar rätt läge – och rätt publik”, skriver Can.
Vi får inte sluta förfasas. Men jag undrar, vad åstadkommer egentligen medkänslan?
Empati är en svag grund för solidaritet, skriver författaren och konstkritikern Aruna D’Souza i essäboken ”Imperfect Solidarities” (2025). Ändå tenderar vi att hela tiden fokusera på våra egna känslor, eftersom vår tid präglas av en inställning till politik där individens känslomässiga upplevelser premieras över kollektiva handlingar. När vi får allt svårare att se oss själva som en del av en gemenskap blir känslor det perfekta verktyget för politiska uttryck.
Faran med empatin är att den kräver att vi urskiljer vilka som överhuvudtaget förtjänar den. Den lägger bördan på de avhumaniserade att argumentera för varför de är värda vårt känslomässiga engagemang. Tänk bara på hur nödhjälpen sitter fast vid gränsen på grund av omvärldens oförmåga att agera, medan palestinier upprättar GoFundMe-sidor där var enskild person tvingas vädja om privata donationer till sin familj. Istället för att diskutera den rasistiska ideologin som möjliggör Israels bosättarkolonialism, diskuterar vi huruvida palestinier är oskyldiga eller inte. Ingen är oskyldig förrän motsatsen har bevisats.
Här kommer en impopulär åsikt: dina känslor har ingen betydelse. Åtminstone jag vill inte att mitt liv ska hänga på ifall någon tycker tillräckligt synd om mig eller inte.
Denna problematik är central även för journalisten och poeten Mohammed El-Kurds bok ”Perfect Victims: and the Politics of Appeal” (2025). Palestinier måste avväpnas för att humaniseras, och det perfekta offret är alltid ett oskyldigt barn. Vi talar om barnen för att det finns en förhoppning om att deras oskuld ska väcka medkänsla och därmed få människor att agera. Men även barnen är skyldiga enligt Israel, och El-Kurd skriver att genom vår vädjan har vi redan förlorat. Vi går med på att mänskliga rättigheter är villkorat efter åsikter och handlingar. Alla som inte betraktas som oskyldiga är måltavlor som legitimt kan mördas, deporteras och torteras.
Här kommer en impopulär åsikt: dina känslor har ingen betydelse. Åtminstone jag vill inte att mitt liv ska hänga på ifall någon tycker tillräckligt synd om mig eller inte.
Miljontals människor protesterar mot folkmordet varenda dag, överallt i hela världen. Det är ofattbart att det inte får någon synbar effekt, att situationen trots detta förvärras. Samtidigt verkar det inte finnas ett rätt sätt att göra motstånd för palestinier och deras allierade. Jag kan inte komma på ett enda försök till kollektiv organisering, från upprop, bojkott, föreläsningar, tältläger och demonstrationer till nödhjälp och faktisk väpnad kamp, som inte har misstänkliggjorts. Det gäller såväl högt uppsatta politiker som vanliga kulturskribenter. Deras förslag? Gör ingenting.
Men hur ska vi då kunna reparera den brustna tilliten till världen, ta hand om allt det som slagits i spillror? Det kan bara ske genom att vägra utplåningen av Gaza, att ockupationen får ett slut. Vi behöver inte förstå varandra, argumenterar D’Souza, inte ge varandra villkorslös kärlek. Vi behöver bara förpliktiga oss till villkorslös omsorg. Det innebär att vi erkänner varandras rätt oavsett om vi känner empati eller inte, en hållning långt svårare än kärlek.
