En dum men bra film om begäret och psyket
”Babygirl”-regissören var besatt av erotiska thrillers
Vad ska jag säga? Det är en väldigt bra film. Men mottagandet är ytligt och dess budskap är ytligt och gör mig bestört. Så länge grundpremissen ses som satir och inte filosofi är den också väldigt rolig.
Första scenen är en sexscen mellan Antonio Banderas och Nicole Kidman. De är gifta. Hon har inte fått orgasm på 19 år för att han respekterar henne för mycket.
En annan kul scen: Antonio Banderas faller ner till golvet. Får inget syre. Tar sig för hjärtat. En gen z-kille har precis sagt något om kvinnor som ruskar om hela hans värld: kvinnlig masochism är inte alls en manlig sexistisk fantasi, utan kan vara en kvinnlig sexuell preferens. Han har respekterat kvinnor helt i 40 år? De har hatat det hela tiden? Det är kul, men också däri det enda intressanta med denna rulle, att sexualiteten inte är schematisk och upplyst utan snarare irrationell, mörk och snårig.
I takt med att psyket liksom inte längre anses ”finnas”, KBT ersatt analys, har också synen på kärlek förändrats och det har märkts i filmskapandet de senaste 30 åren. Kärlek har i stället för något irrationellt, förtätat och oförståeligt, ersatts av aktiva val, ”icks” och samtycke.
Kul med dolt psyke! Men när Freud äntrar scenen, innebär det exit för ansvaret
Som bekant är hela genren romcom död, för att inte tala om den erotiska thrillern. I detta torftiga landskap är den här filmen välkommen, då den handlar om begär. Sist vi såg någon drivas av inre krafter att begå passionsbrott var någonstans där Glenn Close kokade kanin till Michael Douglas familj.
Det som den holländska regissören Halina Reijn gör nytt, eller i alla fall åter, är att ta in psyket i sexet. Med en skissartad backstory om huvudpersonen, Nicole Kidmans ”Romy”, en kontrollerad bosslady i 50+ åldern, får vi reda på att hon växt upp med en auktoritär ledare, kanske med övergrepp i barndomen. Det har gjort att hon som vuxen vill bli dominerad. Det är i alla fall förklaringsmodellen i filmen och trots da Costa-mordet och Sture Bergwall färskt i minnet blir det intressant. Kul med dolt psyke! Men när Freud äntrar scenen, innebär det exit för ansvaret. Slarvigt, kan man säga som freudian, att det inte är jaget, alltså det är inte jag, som gör mina val, det är mitt undermedvetna.
Regissören har berättat i otaliga intervjuer hur besatt hon var av erotiska thrillers som ”Basic instict”, ”Farlig förbindelse”, ”Farligt begär”, men tyckt att det är tråkigt att de är sexistiska. Hon ville göra en erotisk thriller där kvinnan inte blev mördad eller psyksjuk. Hon är på ett uppdrag: kvinnor ska inte skämmas över sin lust. Det är lätt att bara säga ”go girl” till sånt. Men jag måste vara ärlig, jag hatar sån vit feministisk pseudokamp. För det första är det en icke-konflikt. Alla, exakt alla vill att kvinnor ska ha mer sex, porrindustrin exempelvis. Plus alla kvinnor och alla män.
Kvack? Vad är egentligen ambitionen med filmen?
Det påminner om en annan vit medelklassig pseudokamp som kom för tio år sedan på instagram: free the nipple. Aldrig har Arvida Byström varit närmare en SD-gubbe. Unga tjejers rätt att visa bröstvårtorna är liksom allas intresse. Därför inte en subversiv kamp.
Filmen är väldigt tesdrivande, vilket jag hatar. Konst ska vara en skildring av livet, inte en åsikt om det. En tes i den är till exempel att om en kvinna inte får orgasm med sin make, är hon till slut otrogen. En annan tes: en tjej-vd ska också vara ett svin? Brist på moral är inte subversivt. Att vara otrogen är egoistiskt och oempatiskt, men i filmens kontext blir det ”viktigt”. Motivationen är att det är en kvinna som gör det, då blir det progressivt. Filmen är rätt mycket så. Vad ska man kalla det? Dum?
Kanske är det en kulturell grej. Hollands extremt liberala sexualpolitik färgar av sig? Men för mig är det samma låda som att säga att Margaret Thatcher är feminist.
Sista repliken i filmen läggs av huvudrollsinnehavaren Kidman, CEO:n ”med toppbetyg från Yale” (lol), efter att en kollega gör en invit när han fattat att hon har haft en affär med praktikanten, tidigare nämnde gen z-kille. Hon sitter i knytblus vid ett stort skrivbord i en skyskrapa och svarar: om jag vill bli förödmjukad sexuellt betalar jag för det.
Kvack?
Vad är egentligen ambitionen med filmen? Att kvinnor ska få vara torskar? Det blir verkligen rättviseförmedlingen när den är som sämst. Som om att förtrycket sitter i (det biologiska) könet och inte i maktförhållandena. Det deppiga är att resultatet återigen blir konservativt. Men go rulle!
