Indiepopens egen oas

Martin Söderström om mytomspunna Manchester – och arvet efter rockbandsvågen som erövrade världen

Liam  Gallagher i Oasis 1997.

Min ungdom har blivit ett museum. Jag sitter ombord på en röd dubbeldäckarbuss i Manchester när det slår mig. Tillsammans med en grupp andra musikälskare är jag på guidad indiepopsafari genom stadens in- och utkanter. Morrisseys barndomshem. Salford lads club. Fängelset Strangeways. Klädaffären där Johnny Marr jobbade som ung.

Populärkulturella landmärken jag redan besökt otaliga gånger sedan jag började resa hit regelbundet. Men det är först nu jag känner mig lite olustig. 

Guiden pekar ut musikhistoriska fläckar som ersatts av parkeringshus och kaffekedjor. Mycket handlar om något som inte längre finns, och som kanske uppskattas mer nu än då. Det är en sorts post-stolthet som är svår att sätta ord på. Så väldigt mycket av det jag fortfarande tycker är allra, allra bäst i hela världen skapades här för nu väldigt länge sedan.

Så var finns framtiden? För att komma fram till det måste vi, trots allt, titta bakåt.

Jag gör det genom att läsa Dave Haslams memoarer ”Sonic youth slept on my floor”, som släpptes nu i sommar. Att läsa den gör mig muntrare. Haslam var inblandad i nästan allt spännande som hände i Manchester på 80- och 90-talen. Han dj:ade på legendariska klubben The Hacienda över 500 gånger och har sedan dess skrivit böcker, artiklar och gjort radio. ”Sonic Youth slept on my floor” är en rolig, kärleksfull och ärlig betraktelse över allt det som gjorde Manchester till en så viktig del i populärkulturhistorien. Alla stora namn figurerar. Tony Wilson, New Order-gänget. Morrissey kommer förbi och äter rostmackor med författaren.

The Smiths bildades i Manchester 1982.

Ska man prata Manchester och musikhistoria så brukar 1976 räknas som År noll. Då Sex pistols spelade på Lesser free trade hall och alla i publiken gick hem och bildade band. Men det är bara ett korn av sanningen. Om man verkligen vill veta, verkligen är intresserad av, hur just Manchester kunde bli en lika betydelsefull plats för musik som någonsin Memphis, New York eller Berlin så måste man titta längre bakåt. Och prata om helt andra saker än musik. 

Manchester är en radikal stad. Marx och Engels bodde här då de gjorde research för ”Kapitalet”. Peterloomassakern 1819 var oerhört viktig för demokratins och jämlikhetens utveckling i Storbritannien. De första suffragetterna dök upp i Manchester. Det är också en tydligt multikulturell stad, som periodvis sett stora invandrargrupper från Irland, Västindien, Kina och Italien sätta sin egen prägel på staden. Och, naturligtvis, var Manchester länge en hård industristad där arbetarklassen fick skapa sin egen underhållning bäst de kunde. När sådana vågor slår mot samma strand händer något.

Det har varit över för Manchester så många gånger. Det hade kunnat vara över med Hitlers bombflyg, med textilindustrikraschens massarbetslöshet, med IRA-bomben på 90-talet, eller med terrordådet 2017. Manchester är en stad som varit nere för räkning många gånger. Varje gång har den rest sig igen. Och varje gång har staden omdefinierat sig själv och tagit sikte på en ny framtid. 

Dave Haslam sätter allt det här i ett sammanhang. Boken handlar, förstås, om hans egna upplevelser. Men Haslams berättelse om livet i Manchesters alternativkretsar är inte bara en utmärkt guide till stadens kulturella arv. Dessutom saknar Haslam tid för nostalgi. Hur fantastiskt något än var då, finns det alltid något bättre som kommer sen. 

Han har såklart rätt.

”Om ni kommer tillbaka om ett halvår kommer inget att se likadant ut”, säger vår guide i högtalarsystemet. Det är menat som något positivt.

John Robb är en semilegendarisk musikjournalist, författare och basist i punkgothveteranerna The membranes. Jag frågar honom om risken att Manchester förvandlas till ett nostalgipalats för medelålders indiepoppare. 

Han menar att jag snackar skit.

– Det är inte fel att kika bakåt om man klarar av att titta framåt samtidigt. Arvet finns där att vara stolt över och inspireras av. Framtiden finns att lockas av. Det enorma antalet nya band och ny musik härifrån gör tanken på att historien skulle tynga ner Manchester direkt löjlig, säger han. 

Han ger inte heller mycket för nostalgi, John Robb. Jag frågar honom hur Manchester är som musikstad 2018 jämfört med, säg, 1996.  ”Bättre”, är det korta svaret.

– Fler konsertställen, fler band, mer stöd från kommunen och invånarna. City-kärnan är fyra gånger större nu och staden har förändrats. Manchester är inte längre en provinsiell stad utan en av de tio viktigaste kulturstäderna i Europa, lyder det längre svaret.

Jag är övertygad om att Dave Haslam håller med. 2018 är Manchester inte längre en skitig industristad i utkanterna av ingenting. 

Gentrifierad och hipstrig på sina ställen kanske. Men på många sätt en bättre stad, en världsmetropol med större utbud, fler studenter och fler invånare än någonsin.

Visst saknas kanske de gemensamma massrörelser som postpunken, indiepopen och acid house var. Men Manchester är i konstant omvandling.

– Framtiden skrivs i detta nu. Njut av historien, men upprepa den inte. Låt oss snabbspola framåt, säger John Robb. 

Så, vad nu?

Det återstår att se. Och det är det vackra. 

Dave Haslam säger det bäst:

”The end of the story is yet to be lived, let alone told.”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.