Tillbaka till fattigvården

Förödmjukande krav på motprestation för socialbidragstagare har kritiserats - ändå riskerar Landskronamodellen bli nationell lag

Landskronas kommunstyrelseordförande Torkild Strandberg (FP) har lyckats få till en lagändring om Landskronamodellen. Foto: Stefan Mattsson

”Det är alltid bättre att göra något än inget alls.” Så motiverade Landskronas kommunstyrelseordförande Torkild Strandberg (FP) att man systematiskt satte socialbidragstagare i arbete.

Året var 2009 och Helsingborgs Dagblad hade just avslöjat hur kommunen under beteckningen "kompetenshöjande verksamhet" tvingade folk att fälla träd, bära möbler, rensa rabatter, måla simbassänger – ibland helt privat åt kommuntjänstemännen.

Landskronamodellen kallades det.

Den dömdes ut av Socialstyrelsen. Visst får man ställa krav, men de ska vara individuellt utformade och bara undantagsvis riktas mot personer över 25 år. Alla kompetensutvecklas inte av att rensa rabatter.

Men nu har Strandberg och hans partikamrater drivit fram en lagändring. Från 1 juli blir Landskronamodellen nationell. Alla åldersgrupper ska omfattas av krav på motprestation. Det ska ”stärka ställningen på arbetsmarknaden” för socialbidragstagarna, argumenterar regeringen. Tvång för deras eget bästa.

Tyvärr kommer det inte att fungera. Det är slutsatsen av 20 års experimenterande.

När 90-talskrisen skickade tiotusentals människor till socialkontoren utvecklade kommunerna en egen arbetsmarknadspolitik för att hantera de kostnader som statens åtstramningspolitik vältrade över på dem. Ett antal ”modeller”, som Uppsalamodellen, Skärholmsmodellen, Rinkebymodellen, spreds över landet. Alla på samma aktiveringstema. Socialbidragstagarna tvingades söka en massa jobb, vara på plats hela dagarna, arbeta mot socialbidrag. Åtgärderna var ofta av beklämmande dålig kvalitet. ”I många avseenden är insatserna varken individuellt anpassade eller särskilt kompetenshöjande för den enskilde” fastslår till exempel socialforskaren Katarina Hjertner Thorén i sin närstudie av Jobbcentrum i Skärholmen och Källan i Osby.

1998 hängde den socialdemokratiska regeringen på och skrev in i socialtjänstlagen att det nu var fritt fram att kräva motprestationer av personer under 25 år. I dag växer köerna till socialkontoren igen, när den sönderslagna a-kassan och sjukförsäkringen ställer människor på nödens rand. Och nu får kommunerna en ökad möjlighet att skjuta ansvaret vidare till de fattiga själva.

Kommunerna gör sällan några egna utvärderingar av insatserna, och de som görs handlar om hur man tycker att det ena eller andra aktiveringsprojekt gått och hur folk har trivts, men inte om mätbara effekter.

Däremot tyder forskningen på att aktivering är meningslöst eller snudd på meningslöst.

Den enda effektstudie som visat på positiva resultat gjordes av nationalekonomen Matz Dahlberg och hans kolleger och rör olika stadsdelar i Stockholm. Här minskade socialbidragskostnaderna och sysselsättningen steg när aktiveringskraven infördes. Dessvärre går det inte att utläsa om det var just de individer som aktiverades som fick jobb.

När socialforskaren Anders Giertz undersökte åtta socialbidragsprojekt i Malmö fann han däremot inga bevis på att projekten fungerat i sju av fallen.

Ibland kan det till och med gå åt andra hållet. Den berömda Uppsalamodellen, där arbetslösa socialbidragstagare sökte jobb hela dagarna, har skärskådats av sociologen Pia Milton. Deltagarna jämfördes med en likadan grupp där dessa krav inte ställdes. Aktiveringen ökade inte chansen att få jobb eller utbildning. Tvärtom kom deltagarna snabbare tillbaka för att söka socialbidrag än personerna i jämförelsegruppen.

Detsamma gäller Rinkebymodellen, som riktade in sig på lågutbildade invandrare med språksvårigheter. Jämfört med kontrollgruppen försämrades deltagarna chanser att bli självförsörjande.

Till det kan läggas andra studier som pekar i samma riktning. Sociologen Margareta Bolinders studie visar till exempel att de som söker väldigt många jobb inte får anställning oftare än dem som söker få. Och socialforskaren Jenny Nyboms avhandling förra året tyder på att kombinationen jobbaktivering och hot om indraget bidrag leder till fortsatt socialbidragsberoende.

Även i andra länder, som Norge eller USA, är det svårt att hitta studier som visar mer än försumbart positiva resultat. Katarina Hjertner Thorén skriver i sin internationella forskningsöversikt att ”kunskapsläget är mycket osäkert.”

Att mot den bakgrunden låta kommunerna leka arbetsförmedling på socialbidragstagarnas bekostnad är ett gigantiskt intellektuellt haveri.

Det blir inte bättre av att aktiveringstvånget fungerar avskräckande och nedbrytande. I socialforskaren Anna Angelins avhandling vittnar unga arbetslösa socialbidragstagare om sina upplevelser. ”Jag har aldrig haft en lägre självkänsla av att bli utnyttjad än vad jag hade där. Jag kände mig utnyttjad som en liten lort där”, säger Stefan. ”De krävde att jag skulle söka 10 jobb för att få 1 900 i månaden då. Det är ju inte klokt, det finns ju inte ens 10 företag här”, säger Jessica.

”Sammanfattningsvis”, skriver Angelin, ”ger min studie stöd för att aktivering som innefattar tvång och förödmjukelse många gånger blir till en kontraproduktiv erfarenhet.”

Inte konstigt om folk drar sig för att vända sig till socialkontoren – trots att de har rätt till det.

Ingen vet vart de tar vägen. Några kanske flyttar hem till föräldrarna, andra söker sig till välgörenhetsorganisationerna, några tar säkert ett sms-lån för att skjuta problemen framför sig. En amerikansk studie tyder på att de börjar jobba svart.

Men visst, kommunen sparar skattekronor.

Avskräckningen riktas också mot alla andra. Om det är riktigt förnedrande och svårt att vara arbetslös och fattig så disciplinerar det också dem som har jobb. De blir rädda, sänker sina krav, bråkar inte med vare sig arbetsgivare eller a-kassa.

Kanske är det här aktiveringskraven har sin främsta funktion. Om reservarmén av arbetslösa ska fungera som lönepressare, så måste den vara på hugget och kämpa om jobben.

Aktiveringstvånget måste ses som en del i den bredare individualisering av samhällsproblem som pågått i ett par decennier. Som sociologen Zygmunt Bauman påpekar bestod välfärdsstatens existensberättigande i att göra hoten från marknaderna mindre fatala. Människor blir arbetslösa, sjuka, gamla och slås ut. Men detta mildrades med försäkringssystemen, allmän sjukvård, en utbyggd socialtjänst och en politik för full sysselsättning.

I dag backar de politiska partierna bit för bit från välfärdsstatens stora löfte.

Du får själv se till att du kan bli ”anställningsbar”, spara en årslön på banken och orka jobba till 67.

Och gång på gång varnar nu socialforskarna för att kraven på aktivering innebär en återgång till forna tiders fattigvårdslogik, där människor delas in i värdiga (barn och gamla) och ovärdiga (arbetsföra) fattiga. De ovärdiga misstänkliggörs som arbetsskygga och Socialtjänstens uppgift blir att testa deras motivation genom att kommendera dem till aktivitet.

Tanken att arbetslöshet och fattigdom skapas av stora ekonomiska och politiska processer som den enskilde inte kan påverka är som bortblåst.

Du är problemet. Ta dig i kragen. Annars gör vi det åt dig.

Ovanpå denna grundläggande omvandling måste man lägga partipolitiken. Att sätta bidragstagarna i arbete är en bärande del i Moderaternas försök att i arbetslinjens namn hetsa medelklass och skötsam arbetarklass mot en vagt definierad underklass. De simulerar, latar sig, fuskar – och ska sättas åt. Den som säger emot står på myglarnas sida.

På denna framgångsrika polarisering biter uppenbarligen ingen forskning i världen.

Politikerna vet ju att aktivering är meningslöst. Ja, kanske inte alla småpåvar ute i kommunerna, men regering och riksdag. Redan i en offentlig utredning 2007 klargjordes att forskningen inte ger stöd åt aktiveringstvång. Samma sak i den kunskapsöversikt som levererades till arbetsmarknadsutskottet 2012. Till och med i departementspromemorian som det nuvarande förslaget bygger på hastar man igenom de besvärande resultaten.

Fakta finns på bordet.

Men även Socialdemokraterna traskar patrull. Samtliga partier, med undantag för Vänsterpartiet, är så hårt bundna vid arbetslinjen att de är redo att blunda. Ingen vågar framstå som bidragskramare.

Under torsdagen debatterar riksdagen förslaget. Om inte en vårvind av förnuft plötsligt sveper genom kammaren klubbar den sedan igenom en rent moralistisk paragraf som påbjuder förnedring utan nytta.

Det är ännu ett exempel på att det ibland vore bättre att göra inget än något.

Källor

Anna Angelin. Den dubbla vanmaktens logik. 2009

Zygmunt Bauman. Collateral damage. Daidalos 2012.

Margareta Bolinder. Handlingsutrymmets betydelse för arbetslösas upplevelser, handlingsstrategier och jobbchanser. 2006

Matz Dahlberg, Karin Edmark, Jörgen Hansen och Eva Mörk. Fattigdom i Folkhemmet – från socialbidrag till självförsörjning. Välfärdsrådets rapport 2008.

Anders Giertz. Making the poor work. 2004

Pia Milton. Arbete i stället för bidrag?  2006

Jenny Nybom. Aktivering av socialbidragstagare. 2012

Katarina Hjertner Thorén. Kommunal arbetsmarknadspolitik – en kunskapsöversikt över åtgärder för arbetslösa socialbidragstagare. Rapport till Arbetsmarknadsutskottet. 2012.

Katarina Hjertner Thorén. Kommunal aktiveringspolitik: en fallstudie av det praktiska arbetet med arbetslösa socialbidragstagare. 2005

Från socialbidrag till arbete. SOU 2007:2

Jobbstimulans inom det ekonomiska biståndet. Proposition 2012/13: 94

Jobbstimulans inom det ekonomiska biståndet m m. Departementspromemoria. Ds 2012:26

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.