Ingen plats för unkna monument
Ulrika Stahre om statyernas dubbla ställning i våra städer
Ska offentliga statyer rivas ner när deras innebörd förändrats så mycket att de inte längre uttrycker ära och glans, utan har blivit pinsamma påminnelser om ett mörkt förflutet?
Händelserna i Charlottesville har lett till många debatter, och ett stickspår är själva upprinnelsen till nazisternas och KKK:s marsch: det faktum att en staty av sydstatsgeneralen Robert E Lee skulle tas bort.
Det är klart att man kan resonera som Jens Liljestrand gör i Expressen (18 augusti) att det logiskt sett borde vara läge att ta ner Karl XII-statyer också, med tanke på hans högst tveksamma gärningar. Eller Gustav Vasa eller vem som helst som mest orsakat krig, förstörelse, elände. Carl Bildt tyckte i sin vilda ungdom att verk av Siri Derkert borde knackas ner.
Så visst skulle man kunna fortsätta: kvinnoförnedrande, våldsförhärligande, sadistisk skulptur. Carl Milles övermänniskoskapelser. Men även om städer är organiska och ständigt i förändring är det högst osäkert om en sådan princip kan vara giltig, att det som nu är otidsenligt ska förstöras. Däremot kan man fundera på tankarna bakom att de alls restes.
För det specifika i fallet med statyerna i den amerikanska södern är att de inte restes för att minnas inbördeskriget, utan för att manifestera vit överhöghet. Under två historiska perioder skapades de, första gången 1896–1915 i samband med att sydstaterna fick egna raslagar (svarta förvägrades rösträtt, fick inte bo var de ville etc), andra gången 1955–65 som en reaktion på den växande medborgarrättsrörelsen.
Förlorare reser inte monument, det var därför dessa statyer inte kunde resas direkt efter kriget. I stället symboliserar de en annan seger, den vita överlägsenhet som bestod trots att slaveriet hade avskaffats. Självklart är striden kring Robert E Lee en strid som rör en specifik amerikansk samhälls- och historiesyn.
Offentlig konst, minnesmärke – tänk Utøya-monumentet – eller ej, väcker ofta starka känslor när den planeras och produceras. Den utgör ett intrång i den gemensamma miljön. Samtidigt är dessa verk märkligt osynliga när de väl är på plats. Fråga en stockholmare vilka skulpturer som finns på Skeppsbron, eller en göteborgare om Järntorget. Du kommer inte att få ett helt komplett svar.
Vad jag vill säga med det är att offentlig konst är en märklig hybrid, av symbolisk makt och total meningslöshet, av plats i staden och osynlighet. Varje verk måste därför tolkas för sig. Det går inte att från sydstatsgeneralerna generalisera till Karl XII, eller till George Washington. Verken har skapats med skilda förutsättningar och för helt olika samhällen.
Vilken betydelse de sedan får under sin livstid (för nej, de är inte eviga) kommer att variera oändligt. Och det är ju det som är spännande med konst och symbolbetydelser: ingen vet om till exempel Tony Craggs skulptur Points of view i Malmö, som väckt en hel del befogad ilska, om ett par år kanske är den bästa samlingsplatsen.
Men statyer som symboliserar vit överhöghet – nej, världen har sprungit ifrån dem. Förhoppningsvis för gott.
