Mejla

Kristofer Andersson

Kulturens slottsvakter håller all ny information ute

Världen brinner men allt handlar som vanligt om urgamla anor och kulor

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bild ur Guillaume och Jonathan Alrics ”Territory”.
Bild ur Guillaume och Jonathan Alrics ”Territory”.

KULTUR

2020 talade vi om ”Kulturen” exakt så – bestämd form, singular, egennamn. En avslöjande grammatik: I Sverige har ”Kulturen” reducerats till en likriktad klump, ointresserad av fräschör.

När corona träffade fläkten satt landets kulturskribenter som vanligt och orerade över att bokrecensionerna blev färre och färre. Hösten kom, och alla bedrövades istället över att läsningen bland unga minskar, trots att barn är överlägsna sina päron när det kommer till att förstå och uttrycka rörlig bild.

Jag bläddrar i läggen, och noterar bland annat att de franska kusinerna Guillaume och Jonathan Alrics epokgörande videoverk Territory från 2017, om migration, vuxenblivande och längtan, nämnts noll gånger på svenska kultursidor, utöver en pliktskyldig artikel signerad TT:s nöjesavdelning, där det spekuleras i om deras konst möjligen handlar om ”bromance”.

”Kulturens” alfahannar – litteratur, teater, dans – är bara uttryck bland andra, ovärdiga den lit de parade på vilka de vilar. Men landets kulturoffentlighet är så pass skadad, så besatt av gårdagen, att den helt slutat ta in ny information.

Istället för förändringsarbete formuleras just nu en lögn om att samtliga ”kulturarbetare” under detta nödens år spelar i samma lag. Historien skvallrar snarare om motsatsen. Ögontjänare har belönats medan utbölingar fördrivits. Kolumnister och kulturchefer suckar när Horace Engdahl hänvisar till Gustav III:s stadgar, men trälar själva under mumifierade regler om fint och fult, inne och ute. De reglerna ramade in debatten om Lydia Sandgrens roman Samlade verk, liksom överläggningarna om Athena Farrokhzads vara, där bland andra Rebecka Kärde – 2018 tilldelad Svenska Akademiens kritikerpris och strax därefter invald i Nobelkommittén – anklagade poeten för ”monopolbildning”. Förlåt, men det var knappast Farrokhzad som agerade slottsvakt i den ordväxlingen.

I Dagens Nyheter suggereras just nu en ”repressiv tendens” mot ”Kulturen” fram, trots att repression utgör tidningens oeuvre. När jag i en text försynt påpekade att kritiker som tjurar över att väletablerade författare inte nominerats till Augustpriset är tråkiga lät litteraturredaktör Ullgren meddela att jag inte fattade något alls, eftersom jag jobbat på en modetidning, långt ifrån det snille och smak som förknippas med redaktionen på Gjörwellsgatan.

Ständigt hörs argumentationen hos den osäkra och förvirrade, hos den förvånande och trötta; hos den som aldrig verkar tycka att ett liv i ”Kulturens” tjänst är tillräckligt kul om det inte slås in i urgamla anor och kulor.

Alltjämt visar ”Kulturens” forthållare att de inte har något alternativ till business as usual att erbjuda. Medan världen brinner fortsätter sången om den egna excellensen, år efter år, trots att mycket lite av vikt består.

Av: Kristofer Andersson

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN