Hujedamej, så bra han är

Äntligen en rejäl biografi om Georg Riedel – mästaren av jazz och barnvisor

Av: Mikael Strömberg

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Georg Riedel.
Foto: TT
Georg Riedel.

På soffbordet ligger en efterlängtad bok, den första biografin om jazzmusikern och kompositören Georg Riedel. Bakom titlarna kan vi ana ett innehållsrikt liv som börjar i den gamla tjeckiska kurorten Karlsbad 1938 och fortfarande jazzar runt på en annan sorts kurort, Fårö.

Han är alltså 84 år och kan inte sluta lira. Jag vill säga att hela Georg Riedel är musik. En cool katt lutad över sin ståbjörk (kontrabas). På ett av bokens alla fotografier har han klätt upp sig i hemstickad randig tröja under kavajen, och med östersjörufsigt hår. Så där avspänt musikalisk vill också jag vara när jag går in i den åttionde dimensionen.

Riedel har samarbetat med, som det heter, alla. Lasse Gullin, Gunnar Svensson, Egil Johansen, Jan Johansson, Arne Domnérus, Monica Zetterlund, Astrid Lindgren, Barbro Lindgren, Lennart Hellsing, Barbro Hörberg, Cornelis Vreeswijk, Jan Allan, barnkörer, vuxenkörer, kyrkomusiker, till och med Bengt Bedrup. Alla.

Boken är generös. Väl skriven av Jan Bruér, Gunnel Fagius, Sofia Lilly Jönsson och Martin Nyström, där var och en riktar in sig på ett spår i Riedels kolossala gärning: jazzen, barnmusiken, kören och det judiska arvet och framtiden.

Och kokar vi ner texten till en buljongtärning handlar biografin om knapphetens alkemi; hur några få toner börjar hoppa, studsa, krypa, klättra, dyka, flyga, springa, vila och förvandlas till musik.

Ja, inte ens Riedel fattar hur det går till. Men låtar blir det och då minns han inte alltid hur den förra lät. Det viktigaste stycket är alltid det senaste.

Pikturen ger en hint om en musiker som snabbt som ögat skriver ner en melodi innan den fejdar ut i tystnaden

Just detta att Riedel och hans praktiker ohämmat tycks brusa vidare i takt med Östersjöns vågspel, gör att hans idéer om den egna musiken inte alltid är så distinkta. Därför är också bokens styrka inte analysen utan mångfalden, gestaltad i fotografier, noter, brev, fotnoter och två medföljande cd-plattor som får fungera som Riedels fingeravtryck. Från 1950 och åren med Rune Öfwermans trio till 2000-talet och samarbetet med Sarah Riedel och Nicolai Dunger.

Ett av dessa underbara fotografier är hämtat från en turné med Lasse Gullin. Det är vårvinter någonstans i Sverige, jazzpjattarna tar en rökpaus utanför Volvon. Basen (instrumentens gökunge) fyller upp halva takräcket. Om några timmar står de på nästa scen. Ett gäng musikarbetare i tjänst.

Och titta gärna på Riedels notskrift. Pikturen ger en hint om en musiker som snabbt som ögat skriver ner en melodi innan den fejdar ut i tystnaden. ”Unusual blues” till exempel, lika enkelt och elegant nedtecknad som Franz Schuberts impromptu-melodier skissade på en servett.

Texten fortsätter efter bilden.

Riedels egna noter till ”Idas sommarvisa”, med text av Astrid Lindgren.

Med spellistan fylld av Riedelmusik blir Lasse Gullin-arvet väldigt tydligt. Det ligger i bastonerna, och i folkmusikens prosodi (hur melodierna startar, får rytmer, och sträcks ut över en dynamisk båge). Allt Gullin skrev är melodiskt. Hur spräckigt det än kan tyckas låta är det ”Gotländsk sommarnatt” av Svante Pettersson från Bjärs i Lärbro som strilar genom bladverket. Märkligt. Gullin kom förstås från Gotland, och Riedel har sin musikaliska drivbänk på Fårö där många av hans jazzkompisar vistas.

Fårö kanske kan uppfattas som en detalj, men ön har sannolikt en stor inverkan på Riedel-soundet. Historiskt har landskapet en mytologisk förmåga att implementeras i konsten. Fårö är dessutom rent, avskalat, inget tjafs, en råidyll. Ömänniskan har till och med ett eget namn, homo insularis. Hon känns genast igen på sin stillsamma integritet.

Vad jag försöker säga, är att ett stycke musik av Georg Riedel är som en bit Fårö i ljudande form. Det är här trådarna knyts ihop. Gullin – landskapet – ”Varumärket: Svensk Jazz” – spelkompisarna och det ideologiska sammanhanget – ända fram till ett jazz-gig på Palmes 50-årsparty på Fårö.

Alltsedan 50-talet har Riedel lyckats befinna sig på rätt ställe, vid rätt tidpunkt, med en pragmatisk inställning till yrket. Teater- och filmmusiken blev sådana lyckade omständigheter. Musik till drygt 30 långfilmer har det blivit. Uppdragen kom som en räddning från att spela twist och rock.

Och Riedel som helst ville skriva melodier – eller ordlösa sånger – passade perfekt för filmen där det gäller att få dialoger och inre monologer att lyfta, stryka under och färga en handling. ”Prins hatt under jorden”, Vilgot Sjömans uppmärksammade film ”491”, Pippi Långstrump.

Texten och musiken är som siamesiska tvillingar för varandra

På liknande sätt förhåller det sig med barnmusiken, eller musik som barn förväntas gilla, i dag i brinnande konkurrens med Tiktok och Mello. Ta låten ”Masken Kalle” med sång av Svante Thuresson. En lekfullt studsande, slingrande melodi som nästan inte går ihop i slutfraserna, och ett fint exempel på Riedelsk genrefrihet. Ge honom fyra till åtta toner och han iscensätter själva grundprincipen för ”melodin”, det som i ordböcker brukar beskrivas som sjungande ordlös dikt med tonhöjdsskillnader och ordnad rytm.

Han är alltså pregnant textstyrd. Texten och musiken är som siamesiska tvillingar för varandra. ”Sjörövar-Fabbe”, ”Hujedamej sånt barn han var”, ”Idas sommarvisa”, ”Fri som en fågel”, Alfons Åberg.

Ändå har ledstången i hans långa liv alltid varit kontrabasen. Han äger två stycken, moget inspelade.

Texten fortsätter efter bilden.

Georg Riedel, Jan Johansson, Arne Domnérus och Bengt-Arne Wallin någon gång i mitten av 60-talet.

Innan Jan Johanssons ”Jazz på svenska” hade ingen vågat sig på idén att spela jazz på enbart bas och piano. Så vill vi höra hur Riedel faktiskt spelar är det här vi får det, i ”Visa från Utanmyra” och ”Gånglek från Älvdalen”. Från walking-bas-teknikens taktfasta fjärdedelar med en del Bartókpizzicaton där man lyfter strängen och släpper så att det uppstår en smäll, till poetiska utflykter som mera liknar cellospel.

I dag återkopplar han gärna till miljön där det en gång började, till exempel senaste platta ”Secret song” från 2018 med instick av den judiska klezmern.

Grunden har ändå alltid varit ögonblickets magi; jag gissar det är därför han inte minns så mycket av sin tidigare musik

I låtar som ”Irregular yiddish dance” och ”Sonjalein” knyter han an till sin egen släktkrönika. Ännu en gång har den ordlösa melodin huvudrollen, i klezmer kallad chassidisk sång. Uttrycksfullt, utsmyckat, tvära kast, och den där typiska Riedelblandningen av glädje och melankoli.

Grunden har ändå alltid varit ögonblickets magi; jag gissar det är därför han inte minns så mycket av sin tidigare musik. Det gäller kanske bara att försvinna in i skogen av tonerna. Inget kommer ändå någonsin att upprepas på samma sätt. Varje ögonblick inträffar bara en gång. Som när blixten från en klar Fåröhimmel träffar Riedel med ledmotivet till de helt underbara ”Bananvisorna”, till text av Lennart Hellsing.

Riedels melodier går inte värja sig från. De är folkhemsförankrade i ordets allra vackraste betydelse.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.